Scandinavian History

Inte alla namn som dyker upp i de nordiska eller isländska sagorna och sekulära myterna tillhör personer som faktiskt existerat.

Ett undantag är den isländske skalden Egil Skallagrimsson, han levde faktiskt en gång, och har gått till historien som inte bara Islands, utan hela Nordens, största skald.

Mot bakgrund av att han levde mellan, i runda slängar, 900 och 992 e.Kr så ska vi inte gå in på vad det säger om Nordens litterära förmåga, utan vi ska slänga oss rätt in i den yngre järnålderns Island (och nej, Medeltiden hade inte nått Norden än vid denna tidpunkt).

Det är också som Nordens största skald han letar sig in i en blogg som är tänkt att handla om Skandinaviens historia, och då Island koloniserades av norrmän lär landet återkomma.

Men. Egil.

Medan man kan konstatera att de cirka 110 strofer och strofdelar av hans dikter som har överlevt genom århundradena anses vara autentiska så är Egils faktiska liv till stora dela höljt i dunkel.

Den källa som finns till hans liv är Egil Skallagrimssons Saga, möjligen – men inte helt säkert – skriven av Snorre Sturlasson, som på långt håll var släkt med honom.

Han ska ha varit född på Island runt år 900, som son till landnamnsmannen Skallagrim Kvällulvsson som ska ha emigrerat till Island från Norge 878 till följd av en konflikt med den styrande kungen Harald Hårfagre. Skallagrim Kvällulvsson var herse, på fornnordiska ”hersir”, en grupp som fram till 1000-talet var lokala hövdingar i Norge. Auktoriteten kom från framgångar inom båtburna räder och handelsfärder, med andra ord tillhörde de de norska så kallade vikingarna. När makten kom att utgå mer från markinnehav och även påverkades av en central kungamakt så minskade hersarnas inflytande.

Namnet ”Kvällulvsson” kom att Egils farfar ska ha varit vad vi idag skulle identifiera som en varulv, dock ej beroende av fullmånen, han förvandlades helt enkelt till varg när kvällen kom. Men medan detta var åtminstone intellektuellt en fullt tänkbar möjlighet för tusen år sedan, så kan vi nog med säkerhet avfärda detta idag.

Men kvällsvargar eller inte så kom Egil Skallagrimsson från en släkt med makt och inflytande, i vilka männen varit krigare. Och Egil fortsatte den traditionen.

Egils Saga, vilken som tidigare nämnts är den främsta källan till denna man, berättar inte bara om den mest enastående skalden i fornnordisk historia, den anses också vara en av de mest enastående sagorna.

Egil Skallagrimsson som han är avbildad på Sagamuseet i Reykjavik.

Enligt den ska Egil ha varit en rätt ful – och detta är ju subjektivt, inte minst beroende på tidsålder – svartmuskig och hetlevrad, med andra ord, med en kort stubin, vilket ofta kommer till uttryck i sagan om hans liv.

Sagorna berättar även att Egils föräldrar drog sig för att ta honom med sig till gillen då han ska ha varit – som barn – tillräckligt svår att hantera då han var nykter. Vilket antyder att barnet Egil drack. Den norska professorn i Religionshistoria, Gro Steinsland, menar att just denna bit i Egils Saga är mer en reflektion av Egil som vuxen människa. Och ja, förmodligen. Det är inte troligt att Egil vare sig skrev sin första dikt vid tre års ålder eller dödade en annan människa för första gången när han var sju, vilket också påstås.

Han ska ha gett sig ut på vikingafärder och under dessa ha hamnat i England, där han bland annat stred vid kung Athelstans sida tillsammans med sin bror Torolf i slaget vid Brunanbruh 937 mot den irländske, ”vikingaättade” kungen Olaf Guthfrithsson.

Enligt myten ska bröderna Skallagrimsson ha varit avgörande för att slaget vanns av anglo-saxarna, men Torolf dog på slagfältet.

Borg på Island, där Egil Skallagrimsson bodde merparten av sitt liv. Byggnaderna på bilden är självfallet nyare.

Efter detta ska Egil ha återvänt till Island och inom kort befunnit sig i en konflikt med den norske kungen Erik Blodyx, relaterat till det arv Egils hustru Asgerd ska ha haft rätt till.

Egil Skallagrimsson levde ett våldsamt liv, kanske helt i linje med det liv en något kolerisk man bör ha levt under vikingatiden.

Men så kommer det, ögonblicket då Egil Skallagrimsson sträcker ut handen genom ett årtusende, och man, inte minst som förälder, kan leva sig in i vad han kände. Älsklingssonen Bödvar har drunknat under en fisketur, och Egil vill inte leva längre. Han har sett död förut, till och med orsakat den, och även förlorat en son tidigare. Men detta är droppen.

Egil Skallagrimsson låser in sig med avsikt att svälta sig själv till döds, men dottern Torgerd lyckas få honom att öppna dörren och släppa in henne, med motiveringen att de ska möta döden tillsammans. Hon ger honom en bit torkade alger att äta, under förespegling att det ska påskynda döden. Istället gör algerna Egil törstig, och hon förmår honom att dricka mjölk.

Tillsammans kommer de överens om att inget blir bättre av att de också lämnar jordelivet, och de lämnar den skrubb i vilken de låst sig in. I stället för att dö skriver Egil dikten Sonatorrek, Sonförlusten;

Tungt jag anden drager,
Rör ej lätt min tunga,
Då det höfs åt sonen
Äredikt att sjunga.
Mycket svårt det har sig
Suttungsmjöden tömma.
Ej jag sång kan hämta
Upp ur hjärtats gömma.

Är ej lätt att ösa
Fram ur bröstet sången,
Djupt i jättesalar
Fordomtima fången,
Buren bort af Oden
Hem till gode gudar.
Vållar tunga sorgen,
Att ej sången ljudar.

Först se’n Oden mäktat
Dädan drycken bära,
Klang i Valhall sången,
Fick gud Brage ära . . . . .
Lyss — jag hör kring högen
Döna vågor vida,
Där jag lade sonen
Vid min faders sida.

För min ätt det lider
Nu till slut af dagen,
Lik en stam i skogen,
Skalad, tordönsslagen.
Mod ej man har mycket,
Rymt har glädjeruset,
När han bär en älskad
Frändes lik ur huset.

Frändefall jag frestat.
Mycket jag fått mista:
Faders lik jag skådat,
Moders blick, den sista.
Därom kan jag kväda
— Kval ej sången hämma —
Låta minnet löfvas
Af min starka stämma.

Böljan bröt så faders
Frändekrets, som rämnat —
Svårast är att lida
Luckan, böljan lämnat.
Där jag sonen skådat,
Ser med sorg i hågen
Nu jag rummet öde,
Ty han sjönk med vågen.

Hårdt har Rån mig ruskat.
Hvart jag väl mig vänder,
Ser jag mig allena,
Arm på käre fränder.
Hafvet slitit sönder
Ättens band, det fasta,
Kunde son ur faders
Starka armar kasta.

Vet det — om jag kunde
Sorg med svärdet hamna,
Skulle kära lifvet
Öges lemmar lämna.
Om med stormens broder
Blott jag kunde strida,
Ned jag skulle stöta
Makan vid hans sida.

Men jag mäktar icke.
Maktlös är min klinga
Emot skeppens bane,
Kan ej hafvet tvinga.
Utan stöd i stormen
Inför alla står jag,
Utan fagert följe,
Gammal gubbe, går jag.

Mig har hafvet rånat,
Mycket från mig rifvit,
När till sälla salar
Han refs bort ur lifvet.
Han var sköld för ätten,
Värn i kring dess ära.
Tungt det är att tälja
Fall af fränder kära.

Väl jag själfver vet det,
Att i sonen bodde
Ämnet till en kämpe.
Det låg godt och grodde,
Skulle vuxit väldigt,
Om han frisk fått frodas,
Tils han stått i härmäns
Led, de vapengodas.

Mest af alt han let till,
Hvad hans fader sade,
Fast alt folket andra
Ord i örat lade.
Halp mig här i hemmet,
Höll mig uppe händigt.
Det var han, som stödde
All min styrka ständigt.

Broderlös jag därtill
Hvilar här i hallen:
Graf en gång jag grof åt
Broder, vapenfallen.
Oro ser jag växa,
Svek vill friden kränka:
Kan på tid, som nalkas,
Ej med ro jag tänka.

Ty hvem ståndar nu väl
Orädd vid min sida,
När i svekets dagar
Godt det höfs att strida?
Tarfvas nu på Island
Vän, som ej vet vika.
Mycket hjälplös är jag,
När mig vänner svika.

Vida får du färdas,
Späja ute, inne,
Skall på Island hittas
Man med tro i sinne.
Girig niding ringar
Huset sent om natten,
Där hans broder sofver,
Dräper, rånar skatten!

Ej i mannalagen
Mer jag har min gamman,
Om ock männen kunde
Hålla frid till samman:
Fick min makas gosse
Upp till gudar fara
Att där uppe leta
Efter fränders skara.

Oblid är mig Oden,
Lägger tyngd, som trycker
Hårdt på mina skuldror,
Stöden undan rycker.
Under kval, dem långa,
Leda nätter vålla,
Kan jag ej mitt gamla
Hufvud upprätt hålla;

Sedan Gunnar, sonen,
Tog den sot, som brände
Lifvet bort och honom
Hän ur världen sände.
Vet jag, utan lyte
Var han att värd akta,
Kunde väl för nidings-
Ord sin tunga vakta.

Väl jag än det minnes,
Att till gudars gårdar
Oden hof den milde,
Som nu minnet vårdar.
Ut från mig han växte,
Ättens gren, den ranke.
Vård fick vacker vidja
Städs i moders tanke.

Spjutens herre fordom
Till min vän jag hade,
Stod mig godt med guden,
Lit till honom lade,
Gode segergifvarn,
Tils han bort mig stötte,
Slet i tu sin vänskap
Och med hån mig mötte.

Viles broder räkt mig
Mycket ve, det ser jag:
Ej till gudars höfding
Bloten gärna ger jag. —
Dock har vise guden,
Vetat väl mig skänka
Bot för bittra kvalen,
Vill jag efter tänka.

Ulfvens ovän gaf mig
Idrott god — att svinga
Smärtan ut med kväden,
Som ur barmen klinga.
Vardt mig gifven makt till
Öppen fäjd att tvinga
Dem, som lömske smyga
Fram att ofärd bringa.

Häl, jag ser hon väntar
Mig på Digranäset,
Där som frändehögar
Sticka upp ur gräset.
Mycket rådvill är jag:
Skall dit bort jag skrida?
Nej, här vill jag gladlynt
Hennes ankomst bida.

Vi lämnar Egil här, i den sorg varje förälder kan relatera till. Han överlevde och skrev en dikt som berör de som läser den än idag. Egil Skalla-Grimsson ska ha blivit 92 år gammal, och var i slutet av sitt liv helt blind. En del kommer att fokusera på ordet saga och tänka ”Va? Är det inte sant?” Fär de som gör det ska det understrykas att saga i denna kontext inte ska förväxlas med till exempel Bröderna Grims version av sagor. En fornnordisk saga är ett återgivande av vad som skedde, utifrån de källor som finns.

Egil levde en gång; han gick i viking och han diktade på ett sätt som gör att hans texter överlevt genom ett årtusende och talar till oss än idag.

Källor:

Egils Saga

Fornnordisk religion – Gro Steinsland

Bilder:

Bild från Sagamuseet – bloggförfattaren

Övriga bilder – Creative Commons.

Översättning från fornisländska till svenska av dikten Sonatorrek: Albert Ulrik Bååth, 1853 – 1912.

10th Century

Egil Skallagrimsson, Viking poet

13 maj, 202429 april, 2024 Scandinavian History

Not all names in the Norse or Icelandic sagas and secular myths refer to people who actually existed.

Illustration in a 17th century copy of Egil’s Saga.

An exception is the Icelandic poet Egil Skallagrimsson; he lived once and has gone down in history as not only Iceland’s but the entire Nordic region’s greatest poet.

Given that he lived between roughly 900 and 992 AD, we shall not discuss what this says about the literary ability of the Nordic countries. Still, we shall dive right into Iceland of the Younger Iron Age (and no, the Middle Ages had not yet reached the North).

It is also like the Nordic region’s most outstanding poet who finds his way into a blog that is supposed to be about the history of Scandinavia. When Iceland was colonized by Norwegians, the country was supposed to return.

But. Egil.

While the 110 or so stanzas and stanzas of his poems that have survived through the centuries are believed to be authentic, Egil’s actual life is primarily shrouded in obscurity.

The source of his life is Egil Skallagrimsson’s Saga, possibly—but not entirely sure—written by Snorre Sturlasson, who was distantly related to him.

He is said to have been born in Iceland around the year 900, as the son of the country’s namesake, Skallagrim Kvällulvsson, who is said to have emigrated to Iceland from Norway in 878 as a result of a conflict with the ruling king Harald Hårfagre (Fair hair). Skallagrim Kvällulvsson was herse, in Old Norse ”hersir”, a group that until the 11th century were local chiefs in Norway. The authority came from successes in boat-borne raids and trade voyages; in other words, they belonged to the Norwegian so-called Vikings. When power came to be based more on land ownership and was also influenced by a central royal power, the influence of the lords decreased.

The name ”Kvällulvsson” – Evening wolf – came about because Egil’s grandfather must have been what we would identify as a werewolf today; although not dependent on the full moon, he simply turned into a wolf when evening came. But while this was at least intellectually an entirely conceivable possibility a thousand years ago, we can probably safely dismiss this today.

But evening wolves or not, Egil Skallagrimsson came from a family with power and influence, in which the men had been warriors. And Egil continued that tradition.

As previously mentioned, Egil’s Saga, the main source for this man, not only tells about the most outstanding poet in Old Norse history but is also considered one of the most outstanding sagas.

Egil Skallagrimsson, as imagined by the Sama Museum in Reykjavik.

According to it, Egil must have been quite ugly – and this is subjective, not least depending on the age – black-musked and hot-tempered, in other words, with a short stubby, which is often expressed in the Saga of his life.

The stories also tell that Egil’s parents hesitated to take him to the guild as he must have been – as a child – challenging enough to handle when he was sober. Which suggests that the child Egil drank. The Norwegian professor of History of Religions, Gro Steinsland, believes that this particular part of Egil’s Saga reflects Egil as an adult. And yes, probably. It is not likely that Egil either wrote his first poem at the age of three or killed another human for the first time when he was seven, as is also claimed.

He is said to have embarked on Viking expeditions and, during these, to have ended up in England, where he fought, among other things, by King Athelstan’s side together with his brother Torolf in the battle of Brunanbruh in 937 against the Irish, ”Viking-descended” king Olaf Guthfrithsson.

According to the myth, the Skallagrimsson brothers were to have been decisive in the fact that the Anglo-Saxons won the battle, but Torolf died on the battlefield.

Borg, in Iceland, where Egil lived most of his life. The houses are obviously built much later.

After this, Egil is said to have returned to Iceland and shortly found himself in a conflict with the Norwegian king Erik Blodyx, related to the inheritance to Egil’s wife, Asgard, who should have been entitled to.

Egil Skallagrimsson lived a violent life, perhaps entirely in line with the life a somewhat choleric man should have lived during the Viking Age.

But then it comes, the moment when Egil Skallagrimsson stretches out his hand through a millennium, and you, not least as a parent, can relate to what he felt. The beloved son Bödvar has drowned during a fishing trip, and Egil doesn’t want to live anymore. He has seen death before, even caused it, and even lost a son before. But this is the final straw.

Egil Skallagrimsson locks himself in, intending to starve himself to death, but his daughter Torgerd manages to get him to open the door and let her in because they will face death together. She gives him a piece of dried seaweed to eat under the pretence that it will hasten death. Instead, the algae makes Egil thirsty, and she persuades him to drink milk.

Together, they agree that nothing will be better if they leave mortal life and the scrub in which they locked themselves. Instead of dying, Egil writes the poem Sonatorrek, The Sonloss;

I can hardly move my tongue
or lift up the steelyard of song;
now there is little hope of Viðurs
theft, nor is it easy to draw it out
of the hiding place of the mind.

It is not easy, because of my
heavy sobbing, to let flow from
the mind’s place the joyful find
of the kinsmen of Frigg, which
in times of yore was carried
away from the lands of giants.

[Without faults, has come to
life at [name of dwarf?] ship of
Bragi]; [From] wounds on a
giant’s neck [blood] flows
down in front of Nain’s house
doorway.

Because my lineage has come
to an end, ike weather-beaten
trees of the forest, it is not a glad
man who carries a dead body
of a relative [down from the
benches.]

[Yet I must of my mother’s
death and fall of my father
first speak;] I carry out of the
temple of words the timber of
praise, leaved with words.

Cruel to me was the gap
which the sea broke in [my
father’s fence of kinsmen]; I see
the empty and open place
[stands] [the gap of my son],
which the sea has caused me.

Rán has given me rough
treatment; I have too few
dear friends; the sea broke the
strings of my kin, a hard-spun
strand of myself

You know, if for that offense
I took revenge with the sword,
the ale-smith’s life would be
over; If I could kill them, I
would fight Ægir’s wife [and
brother of the wind].

But I thought I had not the
strength to contend with my
son’s slayer, because [in front of
everyone’s eyes it becomes
known, the lack of support
of an old thane.]

The sea has deprived me of a
great deal; it is painful to
enumerate the deaths of
kinsmen, since [my shield of the
family] died and [went
on the paths of joy.]

I know myself that in my son
the stuff of a bad man would
never have grown if this [shieldtree] could have matured
until he got a soldier’s arms.

Nearly always he complied
with his father’s words, though, everybody else objected
. . .
and most supported my efforts

The loss of brothers
often comes to me in the
[favorable wind of the enemy of
the moon]; I consider (what to
do) when the battle rages,
I rack my brain about it and
reflect about this:

What other courageous
person will support me against
sudden danger? I am often in
need of it against obstinate men.
I become wary (?) when friends
depart.

It is hard to find anyone
trustworthy among all the
people[ of Óðinn’s gallows],
because an evil traitor to his
relations takes rings for the
killing of a brother

(Incomplete verse)

The saying is also that no
man gets compensation for a son
unless he himself rears another
son, one who is born instead
in order to take the place of a
brother.

I do not like the company of
men, even though they are in
agreement; My son, the son of
my wife, has arrived [at the home of Óðinn], to pay a visit.

But [the chieftain of the fen
of the beer-mash] weighs me
down with firm mind;
I cannot hold [the ground of the
mask], [knowledge’s carriage],
upright

since cruel fever removed my
son from the world, the one –
himself without blemish – who I
know kept clear of slander.

I still remember when [the
friend of the Gautar]
raised up to the world of the
gods the ash-tree of my race
which sprouted from me and the
family branch of my wife.

I had good relations with [the
lord of the spear], I had
confidence in him, until [the
friend of carriages], [lord of
victory], broke off friendship
with me

I do not [sacrifice] [to the
brother of Vili,] the protector of
the gods, because I am keen to;
nevertheless, [Mímr’s friend]
has, if I consider the better side
of it granted me recompense for
my ills

[The enemy of the wolf],
the experienced fighter, gave me a faultless art, and the mind
which enabled me to make shifty
cowards of obvious enemies.

Now I am in trouble, [sister
of the enemy to two] stands on
the headland; nevertheless I
shall, glad and unconcerned
and with good-will await death.

We leave Egil here, in the grief every parent can relate to. He survived and wrote a poem that still touches those who read it today. Egil Skalla-Grimsson is said to have lived to be 92 years old and, at the end of his life, was completely blind.

Some will focus on the word saga and think, ”Huh? Isn’t it true?” For those who do, it should be emphasized that fairy tales in this context should not be confused with, for example, the Brothers Grimm’s version of fairy tales. An Old Norse saga is a retelling of what happened based on the available sources.

Egil once lived; he was a Viking and composed in a way that means that his texts have survived through a millennium and still speak to us today.

Translation of Sonatorrek from Icelandic: Bjarni Einarsson

Sources:

Egil’s Saga/The Sagas of the Icelanders

Fornnordisk Regligion – Gro Stensland

Images:

The Saga Museum – The blog writer

Other images – Creative Commons.

1500-tal

Prinsessan och Drottningen

29 april, 202419 april, 2024 Scandinavian History

När bröllopsförhandlingarna började för Cecilia Vasa och hennes blivande make 1564 så gav hon uttryck för att hon hellre skulle vilja avstå äktenskap och istället bli hovdam hos en monark som hade hennes djupaste beundran: Elizabeth I av England.

Kristoffer II av Baden-Rodemachern, mannen Cecilia gifte sig med.

Det var en önskan som det inte togs hänsyn till; Cecilia blev markgrevinna av Baden-Rodemachern.

Dock så hade hon under ett antal år brevväxlat med den engelska drottningen, och även lärt sig engelska för att kunna föra sig i engelskspråkiga kretsar.

Den kom till slut, inbjudan från England, överlämnad av ett personligt sändebud. Redan samma år som Cecilia gift sig, 1564, påbörjades resan. Förutom Cecilia själv, hennes make, Kristoffer II av Baden-Rodemarchen, var det 100 personer, varav en var Helena Snakenborg, som kommer att få en egen post på denna blogg och därför inte nämns mer i denna, som gav sig ut på en nästan ett år lång färd.

På grund av konflikter med Danmark ansågs det inte säkert att resa västerut via Östersjön och därmed passera landet. Istället gick resan i österled och passerade Reval i Baltikum, Polen, det som då hette Preussen samt Spanska Nederländerna.

Del av den väg Cecilia och Kristoffer reste.

I en skrift från 1565, författad av engelsmannen James Bell till drottning Elizabeth och möjligen beställd av Cecilia själv, berättas om resans alla strapatser och de platser som passerades.

”And the XVIIIth daie of Septembre in the yeare of our Lorde God, 1564, Stockehollome (a cytie in Sweden where her brothers Courte is kepte) entringe a small vessell, beganne her iourney by water towardes a town called Tellinge;….”

Jag har inte brytt mig om att översätta de stycken ur skriften som jag delar här, dels för att jag tycker att den förlorar på det, och – helt ärligt – jag har misslyckats med att få fram dagens namn på en del av de platser som nämns.

Men, för att understryka vilken prövning resan var har James Bell infogat en lista över de lydstater, hertigdömen och platser Cecilia och hennes följe passerade på sin resa, inklusive hur långt man rest, denna finns som en bild här i posten.

Utan att skriften går in på detaljer så tycks det som att vissa delar av resan var mer besvärliga än andra. Bland annat så uttrycker sig James Bell så här om vad som möjligen är Litauen och staden Saločaì;

”…she departed from Mysse the XVIIIth of Marche ; and the XIXth came to Sallade in Lyttome, the moste barbarous countrey in the worlde : a people as rude of maners as frowarde of stomack : for whose uncyvill behavioure and uppelandishe fasshyones they are accoumpted Sadvage and brute beastes, even of their neereste neighboures.”

Oavsett vilken plats det är som beskrivs så kan man dra slutsatsen att Elizabeth antingen inte kände till den, eller inte tyckte om den. I annat fall hade James Bell aldrig uttryckt sig om den som han gjorde.

Men åter till Cecilias resa: efter att hon besökt sin syster Katarina i Ostfrisland, och enligt vissa uppgifter även hennes vid denna tidpunkt fortfarande fängslade förälskelse Johan med vilken hon delade minnet av Bullret i Vadstena, så nådde hon Calais tidigt i september 1565, nästan ett år efter att sällskapet lämnat Stockholm.

Elizabeth I, som avbildad av William Segar 1585, cirka 20 år efter Cecilias besök.

James Bell beskriver ofta Cecilia som en hjältinna som företog denna resa, och det kan vara lätt att glömma att en resa genom Europa på 1500-talet var något helt annat än att göra den idag. Något som också bör ha varit en källa till både oro och spänd förväntan för både Cecilia och de som stod henne när är att hon under resans gång blir gravid med sitt första barn.

I en tid när det åtminstone bland adel och kungligheter var kutym att den blivande mamman isolerades med sina sällskapsdamer veckorna före förlossningen och absolut inte fick göras upprörda, färdades Cecilia både till land och till havs under förhållanden som säkerligen var oerhört bekväma för hennes samtid, men som minst sagt hade lämnat en del att önska i nutid.

Kanske är det Cecilias egen oro eller frustration Bell ger uttryck för när han konstaterar att det vanliga är att en kvinna går in i isolering sex till åtta veckor innan förlossning för att inte äventyra utgången.

Men: hon som varken ”lät sig förolämpas av sin bror eller skrämmas av svallande hav eller kringliggande klippor” skulle kämpa på och fokusera på att både resan och graviditeten snart var över.

Och det sammanföll i det närmaste. Cecilia och hennes följe anlände i London den 11 september 1565, och den 17 september föddes hennes första barn och son; Edvard Fortunatus av Baden-Rodemachern.

Bedford House, där Cecilia, Kristoffer och deras nyfödde son ska ha bott tillsammans med sitt följe.

Då hade hon redan hunnit få besök av sin stora förebild, drottning Elizabeth, i Berford House där hon, maken och sonen tillsammans med sitt följe skulle bo under vistelsen i London.

Edvard döptes i slottskapellet i Westminster den 30 september, och bars till dopet av drottningen. Dopförrättare var ärkebiskopen av Canterbury, som assisterades av tre andra biskopar.

Elizabeth och Cecilia skulle komma att komma väl överens. Bara det faktum att Cecilia julen 1565 fick inta nattvarden direkt efter drottningen visar på detta. Inte minst den spanske ambassadören da Silva styrker detta intryck i sina brev hem. Drottning Elizabeth och Cecilia bevistade både fester och bröllop tillsammans, samt åt gemensamma middagar.

Erik XIV, Cecilias bror och en av Elizabeths många friare.

Inte helt oväntat hade Cecilia i uppdrag att övertyga Elizabeth om att gifta sig med Cecilias bror, Erik XIV, och enligt uppgift ska hon ha vänt sig till earlen av Leicester, Robert Dudley för att hitta en allierad i denna strävan. Man kan tycka att han inte var det bästa valet för detta, då han hade egna planer för Elizabeth. Som vi vet misslyckades alla med liknande ambitioner.

Cecilia skulle också rekrytera brittiska kapare för räder mot danska, tyska och polska fartyg. Inte heller hade hon släppt planerna på att få Johan fri, och vände sig till Elizabeth för att få hjälp med detta.

Det fanns bara ett problem. Pengar. Det finns en bild av Gustav Vasa som folkets kung, men faktum är att hans hov var ett av de mest överdådiga som någonsin existerat i Sverige, och i denna miljö växte Cecilia upp. Även om så inte varit fallet, att balansera en budget och se till att pengarna räckte var inte något som låg för henne.

Att vara en del av drottning Elizabeths hov kostade pengar, och för att klara av kostnaderna så lånade Cecilia, och hennes make – vars rike verkligen inte satt på stora ekonomiska tillgångar – pengar där de kunde, främst hos George North och John Dymond, men även hos läkaren Cornelius Aletanus. Just detta sista kontakt blev en av de första spikarna i kistan för relationen mellan Cecilia och Elizabeth. Aletanus var nämligen i onåd hos drottningen efter att han misslyckats med att på hennes begäran framställa guld.

Elizabeth. hennes hov och, inte osannolikt, John Dee.

Men det var inte bara den ekonomiska situationen som fick Cecilias ställning vid det engelska hovet att svaja, utan även hennes nära kontakter med den spanske ambassadören, vilka bland annat kom sig av att delar av grevedömet Baden- Rodemachern låg inom det spanska Luxemburg.

Under våren hade Cecilias make begett sig hem till Baden-Rodemachern för att skaffa fram pengar. Situationen hade blivit ohållbar; på gatorna skrek fodringsägare glåpord efter paret när de färdades till hovet, och väl där sattes pjäser upp där man drev med prinsessans ekonomiska situation. Vistelsen i England höll på att förvandlas till en mardröm.

Planen var att Kristoffer skulle återvända förklädd, vilket han också gjorde, och föra ut sin likaledes förklädda hustru och deras som ur landet.

Det gick inte alls, utan Kristoffer greps och sattes på gäldstugan – ytterligare en förnedring – och blev var där tills Elizabeth tvingade tyska köpmän att betala borgen för honom. Det var dags att åka hem.

Inte ens detta företag förlöpte smärtfritt: i Dover hann fordringsägare ikapp sällskapet och tog vad som fanns av värde, inte bara från Kristoffer och Cecilia, utan även av hennes hovdamer. Cecilia ansåg sig rånad, och när sonen hon väntade föddes förlamad lade hon skulden på denna händelse.

Ytterligare en konsekvens blev att när Cecilia senare gav sig in på sjöröveri, då var England ett lovligt byte.

Källor:

A Narrative of the Journey of Cecilia, Princess of Sweden, to the Court of Queen Elizabeth – James Bell, 1565. (Transcribed by Miss Margaret Morison, Royal Historical Society, April 21, 1898)

Vasadöttrarna – Karin Tegenborg Falkdalen (The Vasa Daughters)

Om prinsessan Cecilia Wasa, markgrefvinna af Baden-Rodemachern. Anteckningar.- Fridolf Ödberg, 1896. (About the Princess Cecilia Wasa, Margravinne of Baden-Rodemachern. Notes.)

Cecilia – Svenskt Biografiskt Lexikon – Georg Landberg, 1927.

Bilder:

Creative Commons

16th Century

The Princess and the Queen

29 april, 202419 april, 2024 Scandinavian History

When the wedding negotiations began for Cecilia Vasa and her future husband in 1564, she expressed that she would rather forgo marriage and instead become a lady-in-waiting to a monarch whom she had the most profound admiration for: Elizabeth I of England.

Kristoffer II of Baden-Rodemarchern, the man Princess Cecilia married

It was a wish not heeded; Cecilia became Margravine of Baden-Rodemarchen.

However, she had for several years exchanged letters with the English queen and also learned English to be able to move in English-speaking circles.

At last, the invitation from England came, delivered by a personal envoy. The journey began in the same year that Cecilia married, 1564. Besides Cecilia herself and her husband, Kristoffer II of Baden-Rodemarchen, there were 100 people, one of whom was Helena Snakenborg, who will get her own post on this blog and therefore will not be mentioned further in this one, who set out on an almost year-long journey.

Due to conflicts with Denmark, it was not considered safe to travel west via the Baltic Sea and thus pass the country. Instead, the journey went east and passed Reval in the Baltic, Poland, what was then called Prussia and the Spanish Netherlands.

Part of the road traveled by Cecilia and Kristoffer.

In a 1565 writing, written by the Englishman James Bell to Queen Elizabeth and possibly ordered by Cecilia herself, the hardships of the journey and the places that were passed are told.

To underline the ordeal of the journey, James Bell has inserted a list of the fiefdoms, duchies, and places Cecilia and her entourage passed on their journey, including how far they travelled; this is available as a picture here in the post.

Without going into detail, it seems that some parts of the journey were more difficult than others. Among other things, James Bell expresses himself like this about what is possibly Lithuania and the city of Saločaì;

Regardless of the place described, Elizabeth either did not know it or did not like it. Otherwise, James Bell would never have expressed himself about it as he did.

But back to Cecilia’s journey: after she visited her sister Katarina in East Frisia, and according to some reports also at that time still imprisoned love Johan with whom she shared the memory of the Noise in Vadstena, she reached Calais early in September 1565, almost a years after the group left Stockholm.

Elizabeth I, as portrayed by William Segar in 1585, about 20 years after Cecilia’s visit.

James Bell often describes Cecilia as a heroine who undertook this journey, and it can be easy to forget that a trip through Europe in the 16th century was quite a different thing than making it today. Something that should also have been a source of both concern and tense anticipation for Cecilia and those who stood by her is that she becomes pregnant with her first child during the journey.

At a time when it was customary, at least among nobility and royalty, for the expectant mother to be isolated with her ladies-in-waiting in the weeks before childbirth and absolutely not to be disturbed, Cecilia travelled both by land and sea under conditions that were undoubtedly highly comfortable for her time, but which, to say the least, had left something to be desired in the present.

Perhaps it is Cecilia’s own concern or frustration that Bell expresses when he notes that it is common for a woman to go into isolation six to eight weeks before giving birth so as not to jeopardize the outcome.

But she who neither ”allowed herself to be insulted by her brother nor frightened by surging seas or surrounding rocks” would fight on and focus on the fact that the trip and the pregnancy were soon over.

And it almost coincided. Cecilia and her retinue arrived in London on 11 September 1565, and on 17 September her first child, a son, was born; Edward Fortunatus of Baden-Rodemachern.

Bedford House, where Cecilia, Kristoffer, their newborn son and their retinue would have stayed.

By then, she had already had time to receive a visit from her great role model, Queen Elizabeth, at Bedford House, where she, her husband and son, together with their entourage, would live during their stay in London.

Edward was christened in the palace chapel at Westminster on 30 September and was carried to the christening by the Queen. The officiant was the Archbishop of Canterbury, who was assisted by three other bishops.

Elizabeth and Cecilia would get along well. Just the fact that Cecilia was allowed to take communion directly after the Queen at Christmas 1565 shows this. Not least, the Spanish Ambassador da Silva confirms this impression in his letters home. Queen Elizabeth and Cecilia attended parties and weddings together, as well as having dinners together.

Erik XIV,: Cecilia’s brother and one of Elizabeth’s many suitors.

Not entirely unexpectedly, Cecilia was tasked with convincing Elizabeth to marry Cecilia’s brother, Eric XIV. She reportedly turned to the Earl of Leicester, Robert Dudley, to find an ally in this endeavour. He was not the best choice for this, as he had plans for Elizabeth. As we know, all failed with similar ambitions.

Cecilia would also recruit British privateers for raids against the Danish, German and Polish ships. She had also not let go of the plans to free Johan and turned to Elizabeth for help with this.

There was just one problem: money. Gustav Vasa is often portrayed as the people’s king, but his court was one of the most opulent in Sweden, and Cecilia grew up in this environment. Even if that hadn’t been the case, balancing a budget and making sure the money was enough wasn’t easy for her.

Being part of Queen Elizabeth’s court cost money, and to cover the costs, Cecilia and her husband—whose kingdom certainly did not rely on large financial assets—borrowed money where they could, mainly from George North and John Dymond but also from the doctor Cornelius Aletanus. This very last contact became one of the first nails in the coffin for the relationship between Cecilia and Elizabeth. Namely, Aletanus was out of favour with the Queen after he failed to produce gold at her request.

Elizabeth, her court and not unlikely John Dee.

But it was not only the financial situation that caused Cecilia’s position at the English court to waver but also her close contacts with the Spanish ambassador, who, among other things, ignored the fact that parts of the Countship of Baden-Rodemachern were within Spanish Luxembourg.

During the spring, Cecilia’s husband had gone home to Baden-Rodemachern to raise money. The situation had become untenable; in the streets, creditors yelled obscenities at the couple as they traveled to court, and once there, plays were staged mocking the princess’s financial situation. The stay in England was turning into a nightmare.

The plan was for Kristoffer to return in disguise, which he did, and take his similarly disguised wife and theirs out of the country.

It didn’t work out at all, and Kristoffer was arrested and put in the debtor’s house – another humiliation – and stayed there until Elizabeth forced German merchants to pay bail for him. It was time to go home.

Even this enterprise was not without pain: in Dover, creditors caught up with the party and took what was of value, not only from Kristoffer and Cecilia but also from her ladies-in-waiting. Cecilia considered herself robbed, and when the son she was expecting was born paralyzed, she blamed this event.

A further consequence was that England became legitimate prey when Cecilia later embarked on piracy.

Sources:

A Narrative of the Journey of Cecilia, Princess of Sweden, to the Court of Queen Elizabeth – James Bell, 1565. (Transcribed by Miss Margaret Morison, Royal Historical Society, April 21, 1898)

Vasadöttrarna – Karin Tegenborg Falkdalen (The Vasa Daughters)

Om prinsessan Cecilia Wasa, markgrefvinna af Baden-Rodemachern. Anteckningar.- Fridolf Ödberg, 1896. (About the Princess Cecilia Wasa, Margravinne of Baden-Rodemachern. Notes.)

Cecilia – Svenskt Biografiskt Lexikon – Georg Landberg, 1927.

Images:

Creative Commons

15th Century

Albertus Pictor, master of light and shadow

15 april, 202431 mars, 2024 Scandinavian History

Walking into a Medieval church that has either preserved its ceiling paintings or restored them can be like entering a completely different dimension of devils and saints, mythological images and depictions of everyday life when the paintings were made.

Härkeberga church, Uppland, built in the14th century and known för its many paintings by Albertus Pictor.

Unlike the rest of Europe, Swedish churches were built quite late, between the late 11th and early 12th centuries. They were often adorned with rich decorations, and the church paintings we know today span from the early 12th century to the 16th century.

They were painted on the ceilings and walls of the stone churches using lime-based paint. The names of the painters who created the works are often unknown, but some are still alive, such as Johannes Rosenrod and Johannes Iwan.

In the cases where the names of the individual painters do not survive, their works are divided between the Mälardal School and the Tierps School, the latter of which was a style used during the latter part of the 15th century.

Leading the way was the ”Tierpsmästaren,” – the Tierp master – a painter whose name has not survived the centuries, as well as Anders Eriksson, Peter Henriksson, and Peder Jönsson, as well as two painters who today are only known by the names Alfabetsmästaren – The Alphabet master- and Edebomästaren.

Jona, about to be devoured by the whale. Härkeberga church.

But the most famous master of them all during this time, and whose name we know, was Albertus Pictor, or Albertus Pärlstickare (pearl knitter) as he was also called.

Albertus was most likely born in Germany, and in some of the decorative ribbons on his paintings, he called himself Albertus Ymmenhausen and Immenhausen, respectively. However, this has been interpreted more as a hint of his origin than an actual surname.

Unfortunately, it does not make it easier to confidently say where he came from. During his lifetime, several German places had variants of this name. Still, the presumed German is strengthened, among other things, by the presence of Jewish caricatures in his paintings, which was common in Germany at this time, while Sweden, for its part, had no Jewish population.

In the language ribbons with which some of the paintings are decorated, certain ”Germanisms” also appear.

”Remember me, Albertus, this church’s painter”. Lid’s church

There is a single preserved self-portrait of Albertus Pictor in Lid’s church in Strängnäs diocese. The face in the painting has been destroyed almost as if to preserve the mystery surrounding his identity. But the text tape says, ”Remember me, Albertus, this church’s painter.”

Of course, we ”remember” him, not least through the colourful and multifaceted paintings, which contain everything from nightmarish depictions of hell to humorous mythical creatures.

He is believed to have been born around 1440. Throughout the following decades, immigration from Germany to Sweden was significant, and it was common for artisans to make long journeys to find new places to work. Albertus Pictor may have directed his steps towards Sweden to find work.

One of the many German traders already here may also have recommended him. We know that in 1465, he was in Arboga, and according to the city’s reference book, he was included among the town’s burgess.

This shows that he was already established as a master painter.

In 1479, Albertus Pictor appeared for the first time in Stockholm’s land register, a list of landed property that was the basis for taxation and contained the farm’s location, size, yield, owner’s name and other relevant information.

The dance around the golden calf, Härkeberga church.

He was married to Anna, widow of Johan Målare (painter), and according to the register, he also saw Anna’s children receive their inheritance from their father this year.

Marrying the widow of a master painter was advantageous for a newly arrived artisan; it meant he could take over the deceased husband’s place in the town’s guild.

He also gained access to Johan Målare’s workshop and clientele, while Anna and any minor children from her previous marriage could rely on being supported.

There is no indication that Anna and Albertus had children of their own. Maybe Anna was older than Albertus was.

They lived in a house next to the current Parliament building, an address in central medieval Stockholm worthy of such a distinguished church painter as Pictor.

According to the tax records and the so-called Scots books, he was a painter and a pearl embroiderer.

This craft involved sewing and embroidering with gold thread and pearls. It was mainly used to decorate church robes, altar cloths, and ceremonial clothing. Flags and banners also would have been commissioned.

During the years he was active as a church painter, he primarily worked in the Mälar Valley, with a detour to churches in Norrbotten and Nederluleå, where Albertus Pictor, or someone from his workshop, is believed to have done the ceiling paintings sometime in the 1490s.

Just as Michelangelo did not personally paint everything attributed to him in Rome, neither did Pictor.

Instead, the master artisans had apprentices who worked according to the manner, motifs, and colouring the master instructed them to follow.

Today, 37 churches are considered to have paintings by Albertus Pictor, most of them in Uppland, where Uppsala Cathedral is one of them. Even the tiny church in the shadow of the cathedral, the Trinity Church, has paintings by Pictor.

Art scholars who have studied him, such as Pia Melin, believe that the combination of quality and quantity that Pictor exhibited during his active years makes him unique in Swedish church painting.

A difference noted between Albertus Pictor’s work and that of the contemporary painters mentioned is a lively and moving expression, with highlights and shadows, and not least the fact that the faces of the figures are both individual and anatomically correct.

He also used more pigments than usual, layered the paint, and used different tinted glazes. This technique is mainly recognized in Germany, and the techniques he brought to the art of church painting are what have made him unique among his peers.

His paintings have left their mark on contemporary cultural expressions. The most famous is probably the knight who plays chess with death in Ingmar Bergman’s film ”The Seventh Seal.”

The original, if you may, can be viewed in Täby church in Uppland.

Between 1479 and 1508, Albertus Pictor is mentioned in Stockholm’s reference books at least ten times, often in connection with various disputes.

In 1507, it was recorded that he was sick and bedridden, and after 1509, he was never mentioned again. Sometime during those two years, the master painter passed away.

Sources:

Albertus Pictor – Erik Lundberg

Albertus Ymmenhusen alias Albertus Pictor – Thomas Hall/Fornvännen 2003

Svenskt biografiskt lexikon (Swedish biograpical lexicon) – J.
Roosval

Albertus Pictor: bilder i urval samt studier och
analyser/kriterier för attributeringar av målningssviterna – Pia Melin
(selected images and studies)

Härkebergas rika skrud: möte med målaren Albertus Pictor –

Harlin, Tord; Norström Bengt Z., Bergman Sten,
Davidson Nikolaus von

Images:

Härkeberga church – Kevin Cho/Creative Commons

Jonas devoured by the whale – Lars-Olof Albertsson/Creative Commons

Remember me….. – Creative Commons

Dance around the golden calf – Creative Commons

Vaults – Max Ronnersjö/Creative Commons

Death plays chess – Håkan Svensson/Creative Commons

1400-tal

Albertus Pictor, mästare av högdagrar och skuggor

15 april, 202431 mars, 2024 Scandinavian History

Att gå in i en äldre kyrka som antingen låtit bevara sina takmålningar eller restaurerat dem kan vara som att träda in i en helt annan dimension av djävlar och helgon, mytologiska bilder och avbildningar av det vardagliga livet i den tid målningarna utfördes.

Härkeberga kyrka, Uppland, byggd på 1300-talet och känd för sina många målningar av Albertus Pictor.

När det började byggas kyrkor i Sverige, betydligt senare än i övriga Europa, så dekorerades de ofta rikligt. De kyrkomålningar som idag är kända är daterade från tidigt 1100-tal fram till 1500-talet.

Vanligt var att de målades i stenkyrkor och är gjorda på kalkputs, och därför har de fått namnet kalkmålningar.

Under 1400-talet var Uppland ett centrum för kyrkomåleri. Många kyrkor försågs då med gotiska tegelvalv och interiörerna putsades och målades med kalkfärg. Många gånger är namnet på de målare som skapade verken okända, men några lever kvar, som till exempel Johannes Rosenrod och Johannes Iwan.

I de fall namnen inte lever kvar på de enskilda målarna, så delas deras verk upp mellan Mälardalsskolan och Tierpsskolan, där den senare var en stilinriktning som var i bruk under den senare delen av 1400-talet.

Ledande var ”Tierpsmästaren”, en målare vars namn inte har överlevt genom seklerna, samt Anders Eriksson, Peter Henriksson och Peder Jönsson samt två målare som idag bara är kända under namnen Alfabetsmästaren och Edebomästaren.

Men den mest kände mästaren av dem alla under denna tid, och vars namn vi känner, var Albertus Pictor, eller Albertus Pärlstickare, som han också kallades.

Med stor sannolikhet var Albertus född i Tyskland, och i några av sina bandslingor kallade han sig för Albertus Ymmenhausen respektive Immenhausen. Detta har dock mer tolkats som en vink om var han kom ifrån än som ett faktiskt efternamn.

Det gör det tyvärr inte lättare att med absolut säkerhet säga varifrån han kom, under hans levnad fanns det flera tyska orter med varianter på detta namn, men det förmodat tyska stärks bland annat av att det i hans målningar förekommer judiska karikatyrer, något som var vanligt i Tyskland vid denna tid, medan Sverige å sin sida inte hade någon judisk befolkning.

I de språkband som en del av målningarna är utsmyckade med förekommer också vissa ”germanismer”.

”Minns mig, Albertus, denna kyrkas målare”, Lids kyrka.

Det finns ett enda bevarat självporträtt av Albertus Pictor, i Lids kyrka i Strängnäs stift, och nästan som för att bevara mysteriet kring hans identitet så är just ansiktet på målningen förstört. Men det står där i textbandet” ”Minns mig, Albertus, denna kyrkas målare”.

Och visst ”minns” vi honom, inte minst genom de färgstarka och mångfacetterade målningarna som rymmer allt från mardrömslika helvetesskildringar till humoristiska fabeldjur.

Han antas ha fötts runt 1440, och genom decennierna framåt var invandringen från Tyskland till Sverige stor, samtidigt som det tillhörde vanligheten att hantverkare företog långväga gesällvandringar för att hitta nya platser att arbeta. Möjligt är att Albertus Pictor styrde stegen mot Sverige i syfte att hitta arbete.

Kanske rekommenderades han av någon av de många tyska handelsmän som redan fanns här. Vad vi absolut vet, det är att han 1465 befann sig i Arboga, då han enligt stadens tänkebok upptogs bland stadens borgare.

Att så skedde visar att han redan då var etablerad som målarmästare.

1479 dyker Albertus Pictor för första gången upp i Stockholms jordebok, en förteckning över jordegendomar som var underlag för beskattning och innehöll gårdens läge, storlek, avkastning, ägarens namn samt övrigt som kunde vara relevant.

Dansen runt guldkalven, Härkeberga kyrka.

Han är då gift med Anna, änka efter Johan Målare, och här framgår också att han låtit Annas barn få ut sitt färdenesarv. Att gifta sig med änkan efter en mästermålare innebar att han kunde överta den avlidne makens plats i stadens skrå.

Han fick även tillgång till Johan Målares verkstad och kundkrets, samtidigt som Anna och eventuellt minderåriga barn från hennes tidigare äktenskap kunde förlita sig på att bli försörjda. Det finns inget som tyder på att Anna och Albertus fick egna barn. Kanske var Anna äldre än vad Albertus var.

De bodde i ett hus som låg strax intill det nuvarande Riksdagshuset, en adress som var värdig en så pass framstående och anlitad kyrkomålare som Pictor. Han var dock inte bara målare, i skattebokföringen, de så kallade skotteböckerna, var han också verksam som pärlstickare.

Detta var ett hantverk som innebar att sy och brodera med guldtråd och pärlor, något som framför allt användes för att utsmycka kyrkoskrudar, altardukar och ceremoniella klädedräkter. Flaggor och fanor förekom också.

Under åren han var verksam som kyrkomålare så var det primärt i Mälardalen, med en avstickare till Norrbotten och Nederluleå kyrka, där Albertus Pictor, eller någon från hans verkstad, anses ha gjort takmålningarna någon gång på 1490-talet.

För det var så att precis som Michelangelo inte personligen målade allt attribuerat till honom i Rom, så gjorde inte heller Pictor det.

I stället hade man gesäller som arbetade utifrån det sätt, men de motiv och den färgsättning som mästaren hade gett direktiv om.

Totalt finns det idag 37 kyrkor som anses ha målningar av Albertus Pictor, merparten av dem i Uppland, där bland annat Uppsala domkyrka är en av dem. Även den lilla kyrkan i domkyrkans skugga, Trefaldighetskyrkan, har målningar av Pictor.

Konstvetare som studerat honom, som till exempel Pia Melin, menar att den kombination av kvalitet och kvantitet som Pictor uppvisade under sina verksamma år gör honom unik i svenskt kyrkomåleri.

Något som nämnts rörande skillnaderna mellan hans verk och övriga samtida målare är dess livfulla och rörliga uttryck, med högdagrar och skuggor, och inte minst det faktum att figurernas ansikten är både individuella och anatomiskt korrekta. Han har också använt sig av fler pigment än vad som var brukligt, färgen har lagts i flera lager och olika tonade lasyrer har använt. Tekniken känns främst igen från Tyskland, och kanske var det därför han sökte sig till Sverige; medan tekniken var vanlig med vad det innebar av konkurrens om jobben, så var hans kunskaper och begåvning unika här.

Hans målningar har lämnat sina avtryck i nutida kulturytteringar, den förmodligen absolut mest kända är riddaren som spelar schack med döden i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Originalet, om man kan säga så, finns att beskåda i Täby kyrka i Uppland.

Från det att Albertus Pictor först dyker upp i Stockholm 1479 fram till 1508 förekommer han i tänkeböckerna inte mindre än tio gånger, ofta i samband med olika tvistemål.

1507 kan man läsa att han är sjuk och sängliggande, och från 1509 så omnämns han aldrig mer. Någon gång under de två åren går mästermålaren ur tiden.

Källor:

Albertus Pictor – Erik Lundberg

Albertus Ymmenhusen alias Albertus Pictor – Thomas Hall/Fornvännen 2003

Svenskt biografiskt lexikon – J. Roosval

Albertus Pictor: bilder i urval samt studier och analyser/kriterier för attributeringar av målningssviterna – Pia Melin

Härkebergas rika skrud: möte med målaren Albertus Pictor – Harlin, Tord; Norström Bengt Z., Bergman Sten, Davidson Nikolaus von

Bilder:

Härkeberga kyrka – Kevin Cho/Creative Commons

Jonas slukas av valen – Lars-Olof Albertsson/Creative Commons

Minns mig….. – Creative Commons

Dans runt guldkalven – Creative Commons

Takmålning – Max Ronnersjö/Creative Commons

Döden spelar schack – Håkan Svensson/Creative Commons

13th century, 14th century

Eriksgata, to introduce a King

31 mars, 202431 mars, 2024 Scandinavian History

Now the king will ride his eriksgata, and the men of the country will follow him and give him hostages, such that he is safe and secure, and swear this oath that was said before. And the king must promise in every country and law that he will keep all his oaths to those he swore in Uppsala when he was first made king – Magnus Eriksson’s Landslag/law of the land, 1350.

Sweden’s current king, Carl XVI Gustaf, has completed what was called Eriksgata, both when he was crowned a few times over the years and now, most recently, in 2023, when he celebrated 50 years on the throne. But for a modern monarch, an Eriksgata is symbolic of showing off to his subjects.

Although there have been those who have protested against the monarchy over the years, they have no say in the matter; it was different in the past.

At that time, an Eriksgata was simply about the king, elected on Mora Meadow, being approved by the parts of the country whose representatives were absent.

We do not know how far back Eriksgatan as a tradition stretches.

The first documented one occurred in 1335 when Magnus Eriksson set out on the journey, but Eriksgatan is mentioned by Saxo Grammaticus as early as 1200. Nor do we know why it is called Eriksgata, but at least two theories have been put forward by historians: one that ”Erik” in some way can be derived from the word ”oath” and that it refers to those who met the king on his journey swore an oath of allegiance to him, as well as the oath the king took to serve his subjects.

The second refers to Erik the Holy, as the journey started from Uppsala, and his remains were already in Magnus Eriksson’s time in Uppsala Cathedral.

In Äldre Västgötalagen from the 13th century, one can read that the Swedes could elect and depose a king. Still, his person would also be identified and confirmed by other landscapes and law sagas, where the latter was not defined as landscape but areas where the same legislation applied.

The medieval Eriksgata passed by Anundshög

Upplandslagen mentions which regions should be visited: Södermanland, Östergötland, Tiohärad (largely Småland, with some deviations), Västergötland, Närke and Västmanland, and the journey would be made clockwise.

Under Eriksgatan, each place the king visited would provide him with hostages to ensure the approaching king and his entourage were not attacked or harmed.

One could think that this was seen as an insult by the affected regions and the law sagas, but in Old Västgötalagen, there is the story of King Ragnvald Knaphövde, who is said to have ridden Eriksgata in the years 1125 – 1126. He refused to take hostages to assure himself of safety, which angered the West Geats to the point that they beat him to death for his audacity in coming to their ting without fear:

• Tiundi war Ragnwaldær • konogær • baldær oc huxstor • reð • a • karllæpitt at vgisllædhu • oc fore þa sæwirðnigh han giorðe allum wæstgøtom • þa fek han skiæmðær døðhæ •

”The tenth* was King Ragnvald. Bold and aggressive rode (he) in Karleby without hostages. And for the deference he did to all the Västgeats, then he got a shameful death.”

In 1544, at the Parliament in Västerås, Gustav Vasa forced Sweden to have a hereditary monarchy instead of an electoral monarchy, and thus, parts of the reason for Eriksgatan disappeared.

The last king to ride Eriksgatan under the old law, without being elected, was Karl IX, who did so in the winter of 1609.

*The segment is from a list of Christian kings in early Medieval Sweden. Ragnvald was the tenth. They often ruled over small areas and were rarely long-lived.

Sources:

Källor:

Äldre Västgötalagen

Magnus Erikssons Landslag

Eriksgatan från medeltid till nutid – Lars G Holmblad

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

13th century, 14th century

Mora stone, where kings were elected

31 mars, 202431 mars, 2024 Scandinavian History

About one-mile southeast of the cathedral in Uppsala is, compared to the cathedral, a significantly less well-known memorial to Swedish history. Like so many other memories from the past in Uppland in particular, it is about stones, but, which otherwise is very common for this region, these stones are not rune stones.

The Mora stones, a unique feature in Swedish history, stand apart from the typical rune stones found in Uppland.

The Mora stones, also known as the Mora stones and meadow, have been a part of Swedish history since at least the 13th century. They are located in the Storån Valley, in Lagga parish in Uppland, near the border with Denmark parish.
The Mora stones held a unique role in the election of Swedish monarchs. After being elected at the nearby Mora ting, the King would ascend one of these stones to be officially recognised as the chosen monarch.

Until Gustav Vasa and his transformation of the elective monarchy into a hereditary monarchy, it was not apparent that the sitting regent’s eldest son would also become the next King. It should be noted here that it was typical for the crown to be inherited in any case or, at least, stay in the family. The previous King had his men and advocates who, either for pre-existing reasons or for a replacement, would bring the aspirant to the throne whom the now-dead monarch wished to see as his successor.

But it was not a foregone conclusion.

The first king we know for sure was elected at Mora ting and approved at Mora Stones was Magnus Ladulås, in 1275.
The location of the stone here, almost right on the border between two parishes and two so-called folklands, Tiundaland and Attundaland, made the place perfect for a court.

The term ”folkland” is Viking and medieval and describes an area with its own men of the law and laws.
1296 Tiundaland and Attundaland merged with Fjärdhundraland and Roden to form Uppland’s landsaga.
But back to the rocks on the border between Lagga and Denmark, Tiundaland and Attundaland.

The stones before 1275 can only be speculated about as no written sources exist. Still, it isn’t far-fetched to believe that kings were elected here even before Magnus Ladulås, especially considering that the place was not only a ting but also nearby a waterway and that Old Uppsala, where the Swedes are said to have held their Ting and sacrificial ceremonies, lies within the Viking-era Tiundaland.

Of course, as with all historical places and events, there has been and still is debate about their significance, not least because of what can be found about them in the historical sources.
For example, Upplandslagen (Law of Uppland), used from 1295 to 1350, places little importance on Mora stones and meadows. In contrast, the Södermannalagen (Law of Södermanland) from 1325 and Magnus Eriksson’s Landslag (Law of the land) from the 1350s state that it was here that the King’s election took place.

After the election, an Eriksgata, also described in Magnus Eriksson’s Landslag, would take place, even though he did not undertake one until 1335, 17 years after he was elected King, simply because he was only three years old at the time of the election.
(Read about Eriksgatan by following the link in the word).

After Eriksgatan, they returned to Uppsala for the final coronation. Despite the traditional belief that the election would occur at Mora Stones and Meadow, it was only sometimes like that. For example, Erik of Pomerania was elected King in Skara but is thought to have gone to Mora Meadow for a ceremony. Karl Knutsson Bonde was elected in Stockholm, accepted as King at Mora äng, and then crowned in Uppsala.

The last King to be elected at the Stones was Kristian I in 1457.
Since then, the original stone is said to have disappeared. A theory raised over the years is that this particular Kristian made sure the stone disappeared to prevent the Swedes from ever again being able to choose a king in the way that custom dictated.

The building at Mora Meadow, protecting the stones agaist the weather.

The remaining stones, the document stones, are protected from the forces of the weather by a small stone house, perhaps the oldest museum in Sweden, built at the request of Gustav III in 1770 (the building is not the same today as in the 18th century).
If this is the original location, the King’s stone has disappeared. However, a group of stones is located about 500 meters northeast of Morby, and the middle boulder has been suggested as the real Mora stone.

Both sites have burial fields from the Iron Age in common, and springs are nearby.
If we assume that Snorre Sturlasson was writing about Mora meadow when he in Heimskringla refers to Mula meadow, then there should also be a spring just near the site of the royal election.

The document stone of Eric of Pommerania

Today, protected by the small pale pink building are the so-called document stones, where, among other things, the symbol ”Three Crowns” is found, according to prevailing opinion, one of the first depictions. Stones here also pay tribute to the election of Erik of Pomerania and Karl Knutsson Bonde.

Unfortunately, the soft stones have been affected by time, weather, wind, and human vandalism when visitors have carved letters, runes, and initials.
The oldest example of lust for destruction on the stones is from 1660, when the doctor Gerhard Stalhoff saw fit to carve his, his wife’s, and his son-in-law’s initials.

Archaeological fieldwork is ongoing at the stones and their vicinity, but as it has been farmland for many generations, the cultural layers are often ploughed to shreds.

Kings elected, or celebrated, at Mora stones and meadow:

Magnus Ladulås, vald vid Mora sten 22 juli 1275

Magnus Eriksson, vald 8 juli 1319

Håkan Magnusson, vald i februari 1362

Albrecht av Mecklenburg, vald 15 februari 1364

Erik av Pommern, elected on 11 juni i Skara, confirmed at Mora den 23 juli 1396

Kristofer av Bayern, vald september 1441

Karl Knutsson Bonde, vald 20 juni 1448

Kristian I, vald 23 juni 1457

1200-tal, 1300-tal, 1400-tal, Okategoriserade

Eriksgatan, att presentera en kung

31 mars, 202431 mars, 2024 Scandinavian History

Nu skall konungen rida sin eriksgata, och landens män skola följa honom och giva honom gisslan, sådan att han är trygg och säker, och svärja denna ed som förut är sagd. Och konungen skall i varje land och lagsaga lova, att han skall hålla alla sina eder till dem, som han svor i Uppsala, då han först togs till konung – Magnus Erikssons landslag, 1350.

Sveriges sittande kung, Carl XVI Gustaf, har genomfört vad som kallats Eriksgata, både när han kröntes, några gånger genom åren och nu senast under 2023 då han firade 50 år på tronen. Men för en nutida monark är en Eriksgata symbolisk för att visa upp sig för sina undersåtar.

Även om det finns de som genom åren protesterat mot monarkin så har de inget att säga till om i frågan, annat var det förr.

Då handlade en Eriksgata helt enkelt om att kungen, som valts på Mora äng, skulle godkännas av de landsdelar vars representanter inte varit närvarande.

Hur långt tillbaka Eriksgatan som tradition sträcker sig vet vi inte. Den första dokumenterade ägde rum 1335 när Magnus Eriksson gav sig ut på färden, men Eriksgatan nämns av Saxo Grammaticus redan 1200. Inte heller vet vi varför det heter Eriksgata, men åtminstone två teorier har lagts fram av historiker: den ena att ”Erik” på något vis kan härledas till ordet ”ed”, och att det syftar på de som mötte kungen på hans resa svor en trohetsed till honom. Den andra är att det helt enkelt syftar på Erik den Helige, då resan utgick från Uppsala och hans kvarlevor redan under Magnus Eriksson fanns i Uppsala domkyrka.

I den Äldre Västgötalagen från 1200-talet kan man läsa att svearna kunde både välja och vräka en kung, men hans person skulle också identifieras och bekräftas av övriga landskap och lagsagor, där det senare inte per definition var det samma som landskap, utan områden där samma lagstiftning gällde.

Den ursprungliga Eriksgatan passerade Anundshög, vars runstenar markerade vägen.

I Upplandslagen nämns vilka som skulle besökas, Södermanland, Östergötland, Tiohärad (i stort sett Småland, med vissa avvikelser), Västergötland, Närke och Västmanland, och resan skulle företas medsols.

Under Eriksgatan skulle varje plats kungen besökte förse honom med gisslan från sina egna män, detta för att försäkra att den annalkande kungen och hans följe inte attackerades eller på annat sätt skadades.

Man skulle kunna tro att detta var något som sågs som ett mindre övergrepp i sig av de berörda landskapen och lagsagorna, men i den Äldre Västgötalagen finns historien om kung Ragnvald Knaphövde som ska ha ridit Eriksgata åren 1125 – 1126. Han vägrade nämligen att ta gisslan för att garantera sig säkerhet, något som förargade västgötarna så till den milda grad att de slog ihjäl honom för hans fräckhet att komma till deras ting utan fruktan.

”Den tionde var Ragnvald kung. Båld och hugstor styrde (han) i Karleby utan gisslan. Och för den sidvördnad han gjorde mot alla västgötar, då fick han en skamlig död.”

1544, vid riksdagen i Västerås tvingade Gustav Vasa igenom att Sverige skulle ha att arvkungadöme i stället för ett valkungadöme, och därmed försvann delar av anledningen till Eriksgatan. Den siste kung som red Eriksgatan enligt den gamla lagen, dock utan att vara vald, var Karl IX, vilket skedde vintern 1609.

Källor:

Äldre Västgötalagen

Magnus Erikssons Landslag

Eriksgatan från medeltid till nutid – Lars G Holmblad

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

1300-tal, 1400-tal

Mora sten, platsen för kungaval

31 mars, 202431 mars, 2024 Scandinavian History

Cirka en mil sydost om domkyrkan i Uppsala ligger ett, jämfört med domkyrkan, avsevärt mindre välkänt, minnesmärke för den svenska historien. Som så många andra minnen från det förflutna i speciellt Uppland handlar det om stenar, men för ovanlighetens skull inte runstenar.

Mora stenar är något helt annat.

På platsen, som också heter Mora stenar, är belägen i Storåns dalgång, i Lagga socken i Uppland, precis på gränsen till Danmarks socken. Här ska de ha varit placerade sedan åtminstone 1200-talet, då de och deras användning finns dokumenterade i (bevarad) skrift för första gången.

Användningen var inte vilken som helst, det var här den kung som nyligen valts på Mora ting fick stiga upp på en av stenarna och slutgiltigt erkännas som den valde monarken.

Fram till Gustav Vasa och hans omformande av valmonarkin till arvsmonarki så var det inte självklart att den sittande regentens äldste son också skulle bli nästa kung. Här ska det ärligt påpekas att det var vanligt att kronan gick i arv i alla fall, eller åtminstone stannade i släkten. Den föregående kungen hade sina mannar och förespråkare som antingen av redan existerande skäl, eller för en ersättning, skulle föra fram den aspirant till tronen som den nu döde monarken ville se som sin efterföljare.

Men det var inte en självklarhet. Den förste kung vi med säkerhet vet valdes slutgiltigt vid Mora ting och godkändes vid Mora stenar var Magnus Ladulås, som valdes här 1275.

Placeringen av stenen, här, som inte bara är nära nog precis på gränsen mellan två socknar, utan också på gränsen mellan två så kallade folkland: Tiundaland och Attundaland, gjorde platsen perfekt som tingsplats.

Begreppet ”folkland” är vikinga- och medeltida, och beskrev helt enkelt ett område som hade en egen lagman och egna lagar. 1296 slogs Tiundaland och Attundaland samman med Fjärdhundraland och Roden och kom framgent att utgöra Upplands landsaga.

Men åter till stenarna där på gränsen mellan, Lagga och Danmark, Tiundaland och Attundaland.

Stenarna före 1275 kan det bara spekuleras kring då skriftliga källor saknas, men det är inte helt vilda fantasier att tro att kungar valts här redan innan Magnus Ladulås, särskilt med tanke på att platsen inte bara var ett ting, utan även närbelägen en farled och att även Gamla Uppsala, där svearna ska ha hållit sina ting och blot ligger inom det vikingatida Tiundaland.

Den sista kungen som valdes vid stenarna, det var Kristian I 1457.

Sedan dess sägs den ursprungliga stenen vara försvunnen. En teori som lyfts genom åren är att just denne Kristian säg till att stenen försvann för att svenskarna aldrig mer skulle kunna välja en kung på det sätt som seden påbjöd.

Byggnaden som skyddar stenarna vid Mora äng mot vädrets makter.

Till detta faktum kommer att man inte vet exakt var stenarna låg. Idag är de kvarvarande stenarna skyddade från vädrets makter av ett litet hus i sten, det kanske äldsta museet i Sverige, uppfört på begäran av Gustav III år 1770 (byggnaden är inte den samma som på 1700-talet).

Är detta den ursprungliga platsen, då är själva kungastenen försvunnen. Dock så finns på en åker, cirka 500 meter nordöst om Morby, en grupp stenar där det mittersta stenblocket har föreslagits som den riktiga Mora sten.

Gemensamt för de båda platserna är att det finns gravfält från järnåldern och källor i närheten av båda. Att det fanns en källa vid stenarna, det menar bland annat Snorre Sturlasson, om man är av uppfattningen att ”Mula äng” i hans Heimskringla syftar på just Mora äng.

På platsen, skyddade av den lilla blekrosa byggnaden finns idag de så kallade dokumentstenarna, där bland annat symbolen ”Tre Kronor” finns, enligt rådande uppfattning en av de första avbildningarna. Här finns även stenar som hyllar valet Erik av Pommern samt Karl Knutsson Bonde.

Tyvärr har stenarna, som är av mjuk stenart, påverkats av tid, väder och vind samt mänsklig vandalisering, då besökare har ristat in bokstäver, runor och initialer. Det kanske äldsta exemplet av förstörarlusta på stenarna är från 1660, då läkaren Gerhard Stalhoff såg det som passande att rista in sina, sin hustrus och sin svärsons initialer.

Men naturligtvis, som med alla historiska platser och händelser har det funnits, och finns, debatt om vad dessa har haft för betydelse, inte minst beror detta på vad man kan hitta om dem i de historiska källorna.

Till exempel så lägger Upplandslagen, som var i bruk från 1295 till 1350 inte alls någon större vikt vid Mora stenar och äng. Däremot slår Södermannalagen från 1325 och Magnus Erikssons Landslag från 1350-talet fast att det var här som kungavalen ägde rum.

Efter att valet ägt rum skulle en Eriksgata äga rum, något som också nämns Magnus Erikssons Landslag, trots att han själv inte företog någon förrän 1335, 17 år efter att han blivit vald till kung, helt enkelt för att han bara var tre år när valet ägde rum.

(Läs om Eriksgatan genom att följa länken i ordet).

Efter Eriksgatan återvände man till Uppsala för den slutgiltiga kröningen. Trots den traditionella uppfattningen var att valet skulle äga rum vid Mora stenar och äng, så var det inte alltid så skedde. Till exempel valdes Erik av Pommern till kung i Skara, men anses sedan ha begett sig till Mora äng för en ceremoni. Karl Knutsson Bonde valdes i Stockholm, accepterades som kung vid Mora äng och kröntes sedan i Uppsala.

Arkologiskt arbete pågår vid stenarna och dess närområde, men då det är odlingsmark sedan många generationer tillbaka är kulturlagren ofta sönderplöjda.

Kungar valda, eller hyllade, vid Mora stenar och äng:

Magnus Ladulås, vald vid Mora sten 22 juli 1275

Magnus Eriksson, vald 8 juli 1319

Håkan Magnusson, vald i februari 1362

Albrecht av Mecklenburg, vald 15 februari 1364

Erik av Pommern, vald 11 juni i Skara, vid Mora den 23 juli 1396

Kristofer av Bayern, vald september 1441

Karl Knutsson Bonde, vald 20 juni 1448

Kristian I, vald 23 juni 1457

Källor:

Mora sten och stenar – Riksantikvarieämbetet, 1993

Mora sten och Mora ting – Mats G Larsson, Fornvännen, 2010

Föreläsning: ”Mora stenar: En arkeologisk landskapsstudie av en kungavalplats” – Alexandra Sanmark, professor i medeltidsarkeologi vid University of the Highlands and Islands

Mora stenar – Statens Fastighetsverk

Foton: Creative Commons