13th century, 14th century

Eriksgata, to introduce a King

Now the king will ride his eriksgata, and the men of the country will follow him and give him hostages, such that he is safe and secure, and swear this oath that was said before. And the king must promise in every country and law that he will keep all his oaths to those he swore in Uppsala when he was first made king – Magnus Eriksson’s Landslag/law of the land, 1350.

Carl XIV Gustaf, Eriksgatan 1974

Sweden’s current king, Carl XVI Gustaf, has completed what was called Eriksgata, both when he was crowned a few times over the years and now, most recently, in 2023, when he celebrated 50 years on the throne. But for a modern monarch, an Eriksgata is symbolic of showing off to his subjects.

Although there have been those who have protested against the monarchy over the years, they have no say in the matter; it was different in the past.

At that time, an Eriksgata was simply about the king, elected on Mora Meadow, being approved by the parts of the country whose representatives were absent.

We do not know how far back Eriksgatan as a tradition stretches.

The first documented one occurred in 1335 when Magnus Eriksson set out on the journey, but Eriksgatan is mentioned by Saxo Grammaticus as early as 1200. Nor do we know why it is called Eriksgata, but at least two theories have been put forward by historians: one that ”Erik” in some way can be derived from the word ”oath” and that it refers to those who met the king on his journey swore an oath of allegiance to him, as well as the oath the king took to serve his subjects.

The second refers to Erik the Holy, as the journey started from Uppsala, and his remains were already in Magnus Eriksson’s time in Uppsala Cathedral.

In Äldre Västgötalagen from the 13th century, one can read that the Swedes could elect and depose a king. Still, his person would also be identified and confirmed by other landscapes and law sagas, where the latter was not defined as landscape but areas where the same legislation applied.

The medieval Eriksgata passed by Anundshög

Upplandslagen mentions which regions should be visited: Södermanland, Östergötland, Tiohärad (largely Småland, with some deviations), Västergötland, Närke and Västmanland, and the journey would be made clockwise.

Under Eriksgatan, each place the king visited would provide him with hostages to ensure the approaching king and his entourage were not attacked or harmed.

One could think that this was seen as an insult by the affected regions and the law sagas, but in Old Västgötalagen, there is the story of King Ragnvald Knaphövde, who is said to have ridden Eriksgata in the years 1125 – 1126. He refused to take hostages to assure himself of safety, which angered the West Geats to the point that they beat him to death for his audacity in coming to their ting without fear:

Part of the route

• Tiundi war Ragnwaldær • konogær • baldær oc huxstor • reð • a • karllæpitt at vgisllædhu • oc fore þa sæwirðnigh han giorðe allum wæstgøtom • þa fek han skiæmðær døðhæ •

”The tenth* was King Ragnvald. Bold and aggressive rode (he) in Karleby without hostages. And for the deference he did to all the Västgeats, then he got a shameful death.”

In 1544, at the Parliament in Västerås, Gustav Vasa forced Sweden to have a hereditary monarchy instead of an electoral monarchy, and thus, parts of the reason for Eriksgatan disappeared.

The last king to ride Eriksgatan under the old law, without being elected, was Karl IX, who did so in the winter of 1609.

*The segment is from a list of Christian kings in early Medieval Sweden. Ragnvald was the tenth. They often ruled over small areas and were rarely long-lived.

Sources:

Källor:

Äldre Västgötalagen

Magnus Erikssons Landslag

Eriksgatan från medeltid till nutid – Lars G Holmblad

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

1200-tal, 1300-tal, 1400-tal, Okategoriserade

Eriksgatan, att presentera en kung

Nu skall konungen rida sin eriksgata, och landens män skola följa honom och giva honom gisslan, sådan att han är trygg och säker, och svärja denna ed som förut är sagd. Och konungen skall i varje land och lagsaga lova, att han skall hålla alla sina eder till dem, som han svor i Uppsala, då han först togs till konung – Magnus Erikssons landslag, 1350.

Carl XVI Gustaf, Eriksgata 1974.

Sveriges sittande kung, Carl XVI Gustaf, har genomfört vad som kallats Eriksgata, både när han kröntes, några gånger genom åren och nu senast under 2023 då han firade 50 år på tronen. Men för en nutida monark är en Eriksgata symbolisk för att visa upp sig för sina undersåtar.

Även om det finns de som genom åren protesterat mot monarkin så har de inget att säga till om i frågan, annat var det förr.

Då handlade en Eriksgata helt enkelt om att kungen, som valts på Mora äng, skulle godkännas av de landsdelar vars representanter inte varit närvarande.

Hur långt tillbaka Eriksgatan som tradition sträcker sig vet vi inte. Den första dokumenterade ägde rum 1335 när Magnus Eriksson gav sig ut på färden, men Eriksgatan nämns av Saxo Grammaticus redan 1200.  Inte heller vet vi varför det heter Eriksgata, men åtminstone två teorier har lagts fram av historiker: den ena att ”Erik” på något vis kan härledas till ordet ”ed”, och att det syftar på de som mötte kungen på hans resa svor en trohetsed till honom. Den andra är att det helt enkelt syftar på Erik den Helige, då resan utgick från Uppsala och hans kvarlevor redan under Magnus Eriksson fanns i Uppsala domkyrka.

I den Äldre Västgötalagen från 1200-talet kan man läsa att svearna kunde både välja och vräka en kung, men hans person skulle också identifieras och bekräftas av övriga landskap och lagsagor, där det senare inte per definition var det samma som landskap, utan områden där samma lagstiftning gällde.

Den ursprungliga Eriksgatan passerade Anundshög, vars runstenar markerade vägen.

I Upplandslagen nämns vilka som skulle besökas, Södermanland, Östergötland, Tiohärad (i stort sett Småland, med vissa avvikelser), Västergötland, Närke och Västmanland, och resan skulle företas medsols.

Under Eriksgatan skulle varje plats kungen besökte förse honom med gisslan från sina egna män, detta för att försäkra att den annalkande kungen och hans följe inte attackerades eller på annat sätt skadades.

Man skulle kunna tro att detta var något som sågs som ett mindre övergrepp i sig av de berörda landskapen och lagsagorna, men i den Äldre Västgötalagen finns historien om kung Ragnvald Knaphövde som ska ha ridit Eriksgata åren 1125 – 1126. Han vägrade nämligen att ta gisslan för att garantera sig säkerhet, något som förargade västgötarna så till den milda grad att de slog ihjäl honom för hans fräckhet att komma till deras ting utan fruktan.

Del av Eriksgatan

• Tiundi war Ragnwaldær • konogær • baldær oc huxstor • reð • a • karllæpitt at vgisllædhu • oc fore þa sæwirðnigh han giorðe allum wæstgøtom • þa fek han skiæmðær døðhæ •

Den tionde var Ragnvald kung. Båld och hugstor styrde (han) i Karleby utan gisslan. Och för den sidvördnad han gjorde mot alla västgötar, då fick han en skamlig död.”

1544, vid riksdagen i Västerås tvingade Gustav Vasa igenom att Sverige skulle ha att arvkungadöme i stället för ett valkungadöme, och därmed försvann delar av anledningen till Eriksgatan. Den siste kung som red Eriksgatan enligt den gamla lagen, dock utan att vara vald, var Karl IX, vilket skedde vintern 1609.

Källor:

Äldre Västgötalagen

Magnus Erikssons Landslag

Eriksgatan från medeltid till nutid – Lars G Holmblad

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

1300-tal, 1400-tal

Mora sten, platsen för kungaval

Cirka en mil sydost om domkyrkan i Uppsala ligger ett, jämfört med domkyrkan, avsevärt mindre välkänt, minnesmärke för den svenska historien. Som så många andra minnen från det förflutna i speciellt Uppland handlar det om stenar, men för ovanlighetens skull inte runstenar.

Mora stenar är något helt annat.

På platsen, som också heter Mora stenar, är belägen i Storåns dalgång, i Lagga socken i Uppland, precis på gränsen till Danmarks socken. Här ska de ha varit placerade sedan åtminstone 1200-talet, då de och deras användning finns dokumenterade i (bevarad) skrift för första gången.

De kvarvarande dokumentstenarna

Användningen var inte vilken som helst, det var här den kung som nyligen valts på Mora ting fick stiga upp på en av stenarna och slutgiltigt erkännas som den valde monarken.

Fram till Gustav Vasa och hans omformande av valmonarkin till arvsmonarki så var det inte självklart att den sittande regentens äldste son också skulle bli nästa kung. Här ska det ärligt påpekas att det var vanligt att kronan gick i arv i alla fall, eller åtminstone stannade i släkten. Den föregående kungen hade sina mannar och förespråkare som antingen av redan existerande skäl, eller för en ersättning, skulle föra fram den aspirant till tronen som den nu döde monarken ville se som sin efterföljare.

Men det var inte en självklarhet.  Den förste kung vi med säkerhet vet valdes slutgiltigt vid Mora ting och godkändes vid Mora stenar var Magnus Ladulås, som valdes här 1275.

Placeringen av stenen, här, som inte bara är nära nog precis på gränsen mellan två socknar, utan också på gränsen mellan två så kallade folkland: Tiundaland och Attundaland, gjorde platsen perfekt som tingsplats.

Begreppet ”folkland” är vikinga- och medeltida, och beskrev helt enkelt ett område som hade en egen lagman och egna lagar. 1296 slogs Tiundaland och Attundaland samman med Fjärdhundraland och Roden och kom framgent att utgöra Upplands landsaga.

Men åter till stenarna där på gränsen mellan, Lagga och Danmark, Tiundaland och Attundaland.

Stenarna före 1275 kan det bara spekuleras kring då skriftliga källor saknas, men det är inte helt vilda fantasier att tro att kungar valts här redan innan Magnus Ladulås, särskilt med tanke på att platsen inte bara var ett ting, utan även närbelägen en farled och att även Gamla Uppsala, där svearna ska ha hållit sina ting och blot ligger inom det vikingatida Tiundaland.

Den sista kungen som valdes vid stenarna, det var Kristian I 1457.

Sedan dess sägs den ursprungliga stenen vara försvunnen. En teori som lyfts genom åren är att just denne Kristian säg till att stenen försvann för att svenskarna aldrig mer skulle kunna välja en kung på det sätt som seden påbjöd.

Byggnaden som skyddar stenarna vid Mora äng mot vädrets makter.

Till detta faktum kommer att man inte vet exakt var stenarna låg. Idag är de kvarvarande stenarna skyddade från vädrets makter av ett litet hus i sten, det kanske äldsta museet i Sverige, uppfört på begäran av Gustav III år 1770 (byggnaden är inte den samma som på 1700-talet).

Är detta den ursprungliga platsen, då är själva kungastenen försvunnen. Dock så finns på en åker, cirka 500 meter nordöst om Morby, en grupp stenar där det mittersta stenblocket har föreslagits som den riktiga Mora sten.

Gemensamt för de båda platserna är att det finns gravfält från järnåldern och källor i närheten av båda. Att det fanns en källa vid stenarna, det menar bland annat Snorre Sturlasson, om man är av uppfattningen att ”Mula äng” i hans Heimskringla syftar på just Mora äng.

Erik av Pommerns dokumentsten

På platsen, skyddade av den lilla blekrosa byggnaden finns idag de så kallade dokumentstenarna, där bland annat symbolen ”Tre Kronor” finns, enligt rådande uppfattning en av de första avbildningarna. Här finns även stenar som hyllar valet Erik av Pommern samt Karl Knutsson Bonde.

Tyvärr har stenarna, som är av mjuk stenart, påverkats av tid, väder och vind samt mänsklig vandalisering, då besökare har ristat in bokstäver, runor och initialer. Det kanske äldsta exemplet av förstörarlusta på stenarna är från 1660, då läkaren Gerhard Stalhoff såg det som passande att rista in sina, sin hustrus och sin svärsons initialer.

Men naturligtvis, som med alla historiska platser och händelser har det funnits, och finns, debatt om vad dessa har haft för betydelse, inte minst beror detta på vad man kan hitta om dem i de historiska källorna.

Till exempel så lägger Upplandslagen, som var i bruk från 1295 till 1350 inte alls någon större vikt vid Mora stenar och äng. Däremot slår Södermannalagen från 1325 och Magnus Erikssons Landslag från 1350-talet fast att det var här som kungavalen ägde rum.

Efter att valet ägt rum skulle en Eriksgata äga rum, något som också nämns Magnus Erikssons Landslag, trots att han själv inte företog någon förrän 1335, 17 år efter att han blivit vald till kung, helt enkelt för att han bara var tre år när valet ägde rum.

(Läs om Eriksgatan genom att följa länken i ordet).

Efter Eriksgatan återvände man till Uppsala för den slutgiltiga kröningen. Trots den traditionella uppfattningen var att valet skulle äga rum vid Mora stenar och äng, så var det inte alltid så skedde. Till exempel valdes Erik av Pommern till kung i Skara, men anses sedan ha begett sig till Mora äng för en ceremoni. Karl Knutsson Bonde valdes i Stockholm, accepterades som kung vid Mora äng och kröntes sedan i Uppsala.

Arkologiskt arbete pågår vid stenarna och dess närområde, men då det är odlingsmark sedan många generationer tillbaka är kulturlagren ofta sönderplöjda.

Kungar valda, eller hyllade, vid Mora stenar och äng:

Magnus Ladulås, vald vid Mora sten 22 juli 1275

Magnus Eriksson, vald 8 juli 1319

Håkan Magnusson, vald i februari 1362

Albrecht av Mecklenburg, vald 15 februari 1364

Erik av Pommern, vald 11 juni i Skara, vid Mora den 23 juli 1396

Kristofer av Bayern, vald september 1441

Karl Knutsson Bonde, vald 20 juni 1448

Kristian I, vald 23 juni 1457

Källor:

Mora sten och stenar – Riksantikvarieämbetet, 1993

Mora sten och Mora ting – Mats G Larsson, Fornvännen, 2010

Föreläsning: ”Mora stenar: En arkeologisk landskapsstudie av en kungavalplats” – Alexandra Sanmark, professor i medeltidsarkeologi vid University of the Highlands and Islands

Mora stenar – Statens Fastighetsverk

Foton: Creative Commons