13th century, 14th century

Eriksgata, to introduce a King

Now the king will ride his eriksgata, and the men of the country will follow him and give him hostages, such that he is safe and secure, and swear this oath that was said before. And the king must promise in every country and law that he will keep all his oaths to those he swore in Uppsala when he was first made king – Magnus Eriksson’s Landslag/law of the land, 1350.

Carl XIV Gustaf, Eriksgatan 1974

Sweden’s current king, Carl XVI Gustaf, has completed what was called Eriksgata, both when he was crowned a few times over the years and now, most recently, in 2023, when he celebrated 50 years on the throne. But for a modern monarch, an Eriksgata is symbolic of showing off to his subjects.

Although there have been those who have protested against the monarchy over the years, they have no say in the matter; it was different in the past.

At that time, an Eriksgata was simply about the king, elected on Mora Meadow, being approved by the parts of the country whose representatives were absent.

We do not know how far back Eriksgatan as a tradition stretches.

The first documented one occurred in 1335 when Magnus Eriksson set out on the journey, but Eriksgatan is mentioned by Saxo Grammaticus as early as 1200. Nor do we know why it is called Eriksgata, but at least two theories have been put forward by historians: one that ”Erik” in some way can be derived from the word ”oath” and that it refers to those who met the king on his journey swore an oath of allegiance to him, as well as the oath the king took to serve his subjects.

The second refers to Erik the Holy, as the journey started from Uppsala, and his remains were already in Magnus Eriksson’s time in Uppsala Cathedral.

In Äldre Västgötalagen from the 13th century, one can read that the Swedes could elect and depose a king. Still, his person would also be identified and confirmed by other landscapes and law sagas, where the latter was not defined as landscape but areas where the same legislation applied.

The medieval Eriksgata passed by Anundshög

Upplandslagen mentions which regions should be visited: Södermanland, Östergötland, Tiohärad (largely Småland, with some deviations), Västergötland, Närke and Västmanland, and the journey would be made clockwise.

Under Eriksgatan, each place the king visited would provide him with hostages to ensure the approaching king and his entourage were not attacked or harmed.

One could think that this was seen as an insult by the affected regions and the law sagas, but in Old Västgötalagen, there is the story of King Ragnvald Knaphövde, who is said to have ridden Eriksgata in the years 1125 – 1126. He refused to take hostages to assure himself of safety, which angered the West Geats to the point that they beat him to death for his audacity in coming to their ting without fear:

Part of the route

• Tiundi war Ragnwaldær • konogær • baldær oc huxstor • reð • a • karllæpitt at vgisllædhu • oc fore þa sæwirðnigh han giorðe allum wæstgøtom • þa fek han skiæmðær døðhæ •

”The tenth* was King Ragnvald. Bold and aggressive rode (he) in Karleby without hostages. And for the deference he did to all the Västgeats, then he got a shameful death.”

In 1544, at the Parliament in Västerås, Gustav Vasa forced Sweden to have a hereditary monarchy instead of an electoral monarchy, and thus, parts of the reason for Eriksgatan disappeared.

The last king to ride Eriksgatan under the old law, without being elected, was Karl IX, who did so in the winter of 1609.

*The segment is from a list of Christian kings in early Medieval Sweden. Ragnvald was the tenth. They often ruled over small areas and were rarely long-lived.

Sources:

Källor:

Äldre Västgötalagen

Magnus Erikssons Landslag

Eriksgatan från medeltid till nutid – Lars G Holmblad

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

1200-tal, 1300-tal, 1400-tal, Okategoriserade

Eriksgatan, att presentera en kung

Nu skall konungen rida sin eriksgata, och landens män skola följa honom och giva honom gisslan, sådan att han är trygg och säker, och svärja denna ed som förut är sagd. Och konungen skall i varje land och lagsaga lova, att han skall hålla alla sina eder till dem, som han svor i Uppsala, då han först togs till konung – Magnus Erikssons landslag, 1350.

Carl XVI Gustaf, Eriksgata 1974.

Sveriges sittande kung, Carl XVI Gustaf, har genomfört vad som kallats Eriksgata, både när han kröntes, några gånger genom åren och nu senast under 2023 då han firade 50 år på tronen. Men för en nutida monark är en Eriksgata symbolisk för att visa upp sig för sina undersåtar.

Även om det finns de som genom åren protesterat mot monarkin så har de inget att säga till om i frågan, annat var det förr.

Då handlade en Eriksgata helt enkelt om att kungen, som valts på Mora äng, skulle godkännas av de landsdelar vars representanter inte varit närvarande.

Hur långt tillbaka Eriksgatan som tradition sträcker sig vet vi inte. Den första dokumenterade ägde rum 1335 när Magnus Eriksson gav sig ut på färden, men Eriksgatan nämns av Saxo Grammaticus redan 1200.  Inte heller vet vi varför det heter Eriksgata, men åtminstone två teorier har lagts fram av historiker: den ena att ”Erik” på något vis kan härledas till ordet ”ed”, och att det syftar på de som mötte kungen på hans resa svor en trohetsed till honom. Den andra är att det helt enkelt syftar på Erik den Helige, då resan utgick från Uppsala och hans kvarlevor redan under Magnus Eriksson fanns i Uppsala domkyrka.

I den Äldre Västgötalagen från 1200-talet kan man läsa att svearna kunde både välja och vräka en kung, men hans person skulle också identifieras och bekräftas av övriga landskap och lagsagor, där det senare inte per definition var det samma som landskap, utan områden där samma lagstiftning gällde.

Den ursprungliga Eriksgatan passerade Anundshög, vars runstenar markerade vägen.

I Upplandslagen nämns vilka som skulle besökas, Södermanland, Östergötland, Tiohärad (i stort sett Småland, med vissa avvikelser), Västergötland, Närke och Västmanland, och resan skulle företas medsols.

Under Eriksgatan skulle varje plats kungen besökte förse honom med gisslan från sina egna män, detta för att försäkra att den annalkande kungen och hans följe inte attackerades eller på annat sätt skadades.

Man skulle kunna tro att detta var något som sågs som ett mindre övergrepp i sig av de berörda landskapen och lagsagorna, men i den Äldre Västgötalagen finns historien om kung Ragnvald Knaphövde som ska ha ridit Eriksgata åren 1125 – 1126. Han vägrade nämligen att ta gisslan för att garantera sig säkerhet, något som förargade västgötarna så till den milda grad att de slog ihjäl honom för hans fräckhet att komma till deras ting utan fruktan.

Del av Eriksgatan

• Tiundi war Ragnwaldær • konogær • baldær oc huxstor • reð • a • karllæpitt at vgisllædhu • oc fore þa sæwirðnigh han giorðe allum wæstgøtom • þa fek han skiæmðær døðhæ •

Den tionde var Ragnvald kung. Båld och hugstor styrde (han) i Karleby utan gisslan. Och för den sidvördnad han gjorde mot alla västgötar, då fick han en skamlig död.”

1544, vid riksdagen i Västerås tvingade Gustav Vasa igenom att Sverige skulle ha att arvkungadöme i stället för ett valkungadöme, och därmed försvann delar av anledningen till Eriksgatan. Den siste kung som red Eriksgatan enligt den gamla lagen, dock utan att vara vald, var Karl IX, vilket skedde vintern 1609.

Källor:

Äldre Västgötalagen

Magnus Erikssons Landslag

Eriksgatan från medeltid till nutid – Lars G Holmblad

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

1100-tal, Kings, Sverige/Sweden

Erik den Helige

Sverige har ett nationalhelgon som egentligen inte är ett helgon. Detta på grund av att påven inte ville kanonisera honom. Varför är lite oklart, men det finns ett brev någonstans i de nu snart tusenåriga luntorna som nämner en kung som slogs, söp och slutligen blev mördad, och som därför inte förtjänar denna upphöjelse.

Om detta rör Erik Jedvardsson – Erik den Helige – är oklart. Den svenska medeltiden, framför allt den tidiga medeltiden, har ingen brist på kungar som slogs, söp och blev mördade.

Erik Jedvardsson föddes någon gång mellan 1120 och 1125, förmodligen som son till stormannen Jedvard som ibland på osäkra grunder, främst namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige, antagits vara engelsman, och hans hustru Cecilia.

Det är svårt att med säkerhet säga något om Erik, då det i stort sett helt och hållet saknas källor om hans levnad som är samtida med honom själv.

Man vet dock att Erik var gift med Kristina Björnsdotter, dotter till den danske prinsen Björn Haraldsson Järnsida och den svenska prinsessan Katarina Ingesdotter, något som gjorde Kristina till dotterdotter till kung Inge den Äldre.

Tillsammans hade Erik och Kristina barnen Knut Eriksson, Filip Eriksson, Katarina Eriksdotter och Margareta Eriksdotter.

Enligt en dansk krönika från 1158 blev Erik västgötarnas kung 1156. I ett brev skrivet under hans son Knuts regeringstid var han även kung över svearna.

Han ägde Ängsö slott i Västmanland som än idag står där det står.

Som kung efterträdde han Sverker den äldre som enligt de bristfälliga källor som existerar mördades den 25 december 1156. Hans mördare ska ha varit den danske tronpretendenten Magnus Henriksson.

Enligt den så kallade Erikslegenden ska kung Erik ha lett ett korståg mot Finland på 1150-talet och därmed inlett kolonisationen av grannlandet i öster. Erikslegenden är dock nedtecknad drygt 100 år senare, och kan inte tas som absolut fakta, inte minst då den i egenskap av hagiografisk text har som syfte att glorifiera Erik.

Som det föll sig så blev även kung Erik mördad av Magnus Henriksson.

Detta ska ha skett den 18 maj, 1160, i samband med att Erik befann sig på en mässa i Östra Aros, nuvarande Uppsala. Kyrkan omringades av Magnus Henrikssons män, och Erik som valde att stanna kvar i kyrkan och höra mässan till slut trots att hans män bad honom sätta sig i säkerhet, höggs ned när han kom ut på kyrkbacken.

Han ska ha huggits i benet för att inte kunna kämpa eller fly, och för att sedan ha blivit halshuggen när han låg på marken.

På platsen där han dog ska en källa ha sprungit upp, vid vilken det sedan inträffade mirakel. Därmed var helgonlegenden född, och Sverige fick ett nationalhelgon Rom inte ville ha.

Hans kvarlevor hamnade i ett helgonskrin som sedan 1273 finns i Uppsala domkyrka.

Tolfte war Erekær • koningær • han war vsini swa brat af ðaghum taking • han giærðhi • e • goð døme mæðæn han liffðhi • oc guð gaff hanum þær goðæ løn fore • Nu ær han sial • i • ro • mæð guðhi oc hans • hænglum • oc ben hans hwilæs • i • wpsalum • oc hawir þær teeth oc oppenbaræt margh faghær iærtingni mæð gudz naðhum. (Ur Äldre Västgötalagen om Eriks plats i kungalängden och hans plötsliga och brutala död)

Magnus Henriksson, som också mördat Eriks företrädare Sverker den Äldre, mötte senare döden vid slaget vid Örebro, där Sverkers son Knut Sverkersson enligt den västgötska kungalängden dödade honom 1161.

2014–2015 genomfördes osteologiska undersökningar av lämningarna, och man upptäckte något som faktiskt är hyfsat ovanligt när det gäller helgonreliker: det är med 99 procents sannolikhet faktiskt Erik som ligger i skrinet.

Med Kol-14 kunde man fastställa att mannen man hade framför sig hade levt under samma period som Erik, och genom de osteologiska undersökningarna att han förmodligen avlidit på det sätt samtida källor berättar, av skador på benen och att han troligen blivit halshuggen. Skadornas placering antyder också att han burit en ringbrynja.

Man kunde även konstatera att mannen som ligger i skrinet hade varit cirka 35 år när han dog, att han varit kraftigt byggd, att ha levt ett aktivt och hälsosamt liv och 171 centimeter lång. Man kunde också slå fast att han ätit mycket fisk, något som ligger i linje med att han ska ha varit en hängiven katolik. Tillsammans med kvarlevorna fanns också en kungakrona som är den äldsta vi har i Sverige.

Källor:

Äldre Västgötalagen

Svensk Medeltid – Dick Harrison

https://unt.se/nyheter/uppsala/mordet-lost-efter-850-ar-4157786.aspx

Erikslegenden

Riksarkivet

Foto:

Ängsö slott – Tor Svensson

Övriga – Bloggägaren