Inte alla namn som dyker upp i de nordiska eller isländska sagorna och sekulära myterna tillhör personer som faktiskt existerat.
Ett undantag är den isländske skalden Egil Skallagrimsson, han levde faktiskt en gång, och har gått till historien som inte bara Islands, utan hela Nordens, största skald.
Mot bakgrund av att han levde mellan, i runda slängar, 900 och 992 e.Kr så ska vi inte gå in på vad det säger om Nordens litterära förmåga, utan vi ska slänga oss rätt in i den yngre järnålderns Island (och nej, Medeltiden hade inte nått Norden än vid denna tidpunkt).
Det är också som Nordens största skald han letar sig in i en blogg som är tänkt att handla om Skandinaviens historia, och då Island koloniserades av norrmän lär landet återkomma.
Men. Egil.
Medan man kan konstatera att de cirka 110 strofer och strofdelar av hans dikter som har överlevt genom århundradena anses vara autentiska så är Egils faktiska liv till stora dela höljt i dunkel.
Den källa som finns till hans liv är Egil Skallagrimssons Saga, möjligen – men inte helt säkert – skriven av Snorre Sturlasson, som på långt håll var släkt med honom.
Han ska ha varit född på Island runt år 900, som son till landnamnsmannen Skallagrim Kvällulvsson som ska ha emigrerat till Island från Norge 878 till följd av en konflikt med den styrande kungen Harald Hårfagre. Skallagrim Kvällulvsson var herse, på fornnordiska ”hersir”, en grupp som fram till 1000-talet var lokala hövdingar i Norge. Auktoriteten kom från framgångar inom båtburna räder och handelsfärder, med andra ord tillhörde de de norska så kallade vikingarna. När makten kom att utgå mer från markinnehav och även påverkades av en central kungamakt så minskade hersarnas inflytande.
Namnet ”Kvällulvsson” kom att Egils farfar ska ha varit vad vi idag skulle identifiera som en varulv, dock ej beroende av fullmånen, han förvandlades helt enkelt till varg när kvällen kom. Men medan detta var åtminstone intellektuellt en fullt tänkbar möjlighet för tusen år sedan, så kan vi nog med säkerhet avfärda detta idag.
Men kvällsvargar eller inte så kom Egil Skallagrimsson från en släkt med makt och inflytande, i vilka männen varit krigare. Och Egil fortsatte den traditionen.
Egils Saga, vilken som tidigare nämnts är den främsta källan till denna man, berättar inte bara om den mest enastående skalden i fornnordisk historia, den anses också vara en av de mest enastående sagorna.
Enligt den ska Egil ha varit en rätt ful – och detta är ju subjektivt, inte minst beroende på tidsålder – svartmuskig och hetlevrad, med andra ord, med en kort stubin, vilket ofta kommer till uttryck i sagan om hans liv.
Sagorna berättar även att Egils föräldrar drog sig för att ta honom med sig till gillen då han ska ha varit – som barn – tillräckligt svår att hantera då han var nykter. Vilket antyder att barnet Egil drack. Den norska professorn i Religionshistoria, Gro Steinsland, menar att just denna bit i Egils Saga är mer en reflektion av Egil som vuxen människa. Och ja, förmodligen. Det är inte troligt att Egil vare sig skrev sin första dikt vid tre års ålder eller dödade en annan människa för första gången när han var sju, vilket också påstås.
Han ska ha gett sig ut på vikingafärder och under dessa ha hamnat i England, där han bland annat stred vid kung Athelstans sida tillsammans med sin bror Torolf i slaget vid Brunanbruh 937 mot den irländske, ”vikingaättade” kungen Olaf Guthfrithsson.
Enligt myten ska bröderna Skallagrimsson ha varit avgörande för att slaget vanns av anglo-saxarna, men Torolf dog på slagfältet.
Efter detta ska Egil ha återvänt till Island och inom kort befunnit sig i en konflikt med den norske kungen Erik Blodyx, relaterat till det arv Egils hustru Asgerd ska ha haft rätt till.
Egil Skallagrimsson levde ett våldsamt liv, kanske helt i linje med det liv en något kolerisk man bör ha levt under vikingatiden.
Men så kommer det, ögonblicket då Egil Skallagrimsson sträcker ut handen genom ett årtusende, och man, inte minst som förälder, kan leva sig in i vad han kände. Älsklingssonen Bödvar har drunknat under en fisketur, och Egil vill inte leva längre. Han har sett död förut, till och med orsakat den, och även förlorat en son tidigare. Men detta är droppen.
Egil Skallagrimsson låser in sig med avsikt att svälta sig själv till döds, men dottern Torgerd lyckas få honom att öppna dörren och släppa in henne, med motiveringen att de ska möta döden tillsammans. Hon ger honom en bit torkade alger att äta, under förespegling att det ska påskynda döden. Istället gör algerna Egil törstig, och hon förmår honom att dricka mjölk.
Tillsammans kommer de överens om att inget blir bättre av att de också lämnar jordelivet, och de lämnar den skrubb i vilken de låst sig in. I stället för att dö skriver Egil dikten Sonatorrek, Sonförlusten;
Tungt jag anden drager,
Rör ej lätt min tunga,
Då det höfs åt sonen
Äredikt att sjunga.
Mycket svårt det har sig
Suttungsmjöden tömma.
Ej jag sång kan hämta
Upp ur hjärtats gömma.
Är ej lätt att ösa
Fram ur bröstet sången,
Djupt i jättesalar
Fordomtima fången,
Buren bort af Oden
Hem till gode gudar.
Vållar tunga sorgen,
Att ej sången ljudar.
Först se’n Oden mäktat
Dädan drycken bära,
Klang i Valhall sången,
Fick gud Brage ära . . . . .
Lyss — jag hör kring högen
Döna vågor vida,
Där jag lade sonen
Vid min faders sida.
För min ätt det lider
Nu till slut af dagen,
Lik en stam i skogen,
Skalad, tordönsslagen.
Mod ej man har mycket,
Rymt har glädjeruset,
När han bär en älskad
Frändes lik ur huset.
Frändefall jag frestat.
Mycket jag fått mista:
Faders lik jag skådat,
Moders blick, den sista.
Därom kan jag kväda
— Kval ej sången hämma —
Låta minnet löfvas
Af min starka stämma.
Böljan bröt så faders
Frändekrets, som rämnat —
Svårast är att lida
Luckan, böljan lämnat.
Där jag sonen skådat,
Ser med sorg i hågen
Nu jag rummet öde,
Ty han sjönk med vågen.
Hårdt har Rån mig ruskat.
Hvart jag väl mig vänder,
Ser jag mig allena,
Arm på käre fränder.
Hafvet slitit sönder
Ättens band, det fasta,
Kunde son ur faders
Starka armar kasta.
Vet det — om jag kunde
Sorg med svärdet hamna,
Skulle kära lifvet
Öges lemmar lämna.
Om med stormens broder
Blott jag kunde strida,
Ned jag skulle stöta
Makan vid hans sida.
Men jag mäktar icke.
Maktlös är min klinga
Emot skeppens bane,
Kan ej hafvet tvinga.
Utan stöd i stormen
Inför alla står jag,
Utan fagert följe,
Gammal gubbe, går jag.
Mig har hafvet rånat,
Mycket från mig rifvit,
När till sälla salar
Han refs bort ur lifvet.
Han var sköld för ätten,
Värn i kring dess ära.
Tungt det är att tälja
Fall af fränder kära.
Väl jag själfver vet det,
Att i sonen bodde
Ämnet till en kämpe.
Det låg godt och grodde,
Skulle vuxit väldigt,
Om han frisk fått frodas,
Tils han stått i härmäns
Led, de vapengodas.
Mest af alt han let till,
Hvad hans fader sade,
Fast alt folket andra
Ord i örat lade.
Halp mig här i hemmet,
Höll mig uppe händigt.
Det var han, som stödde
All min styrka ständigt.
Broderlös jag därtill
Hvilar här i hallen:
Graf en gång jag grof åt
Broder, vapenfallen.
Oro ser jag växa,
Svek vill friden kränka:
Kan på tid, som nalkas,
Ej med ro jag tänka.
Ty hvem ståndar nu väl
Orädd vid min sida,
När i svekets dagar
Godt det höfs att strida?
Tarfvas nu på Island
Vän, som ej vet vika.
Mycket hjälplös är jag,
När mig vänner svika.
Vida får du färdas,
Späja ute, inne,
Skall på Island hittas
Man med tro i sinne.
Girig niding ringar
Huset sent om natten,
Där hans broder sofver,
Dräper, rånar skatten!
Ej i mannalagen
Mer jag har min gamman,
Om ock männen kunde
Hålla frid till samman:
Fick min makas gosse
Upp till gudar fara
Att där uppe leta
Efter fränders skara.
Oblid är mig Oden,
Lägger tyngd, som trycker
Hårdt på mina skuldror,
Stöden undan rycker.
Under kval, dem långa,
Leda nätter vålla,
Kan jag ej mitt gamla
Hufvud upprätt hålla;
Sedan Gunnar, sonen,
Tog den sot, som brände
Lifvet bort och honom
Hän ur världen sände.
Vet jag, utan lyte
Var han att värd akta,
Kunde väl för nidings-
Ord sin tunga vakta.
Väl jag än det minnes,
Att till gudars gårdar
Oden hof den milde,
Som nu minnet vårdar.
Ut från mig han växte,
Ättens gren, den ranke.
Vård fick vacker vidja
Städs i moders tanke.
Spjutens herre fordom
Till min vän jag hade,
Stod mig godt med guden,
Lit till honom lade,
Gode segergifvarn,
Tils han bort mig stötte,
Slet i tu sin vänskap
Och med hån mig mötte.
Viles broder räkt mig
Mycket ve, det ser jag:
Ej till gudars höfding
Bloten gärna ger jag. —
Dock har vise guden,
Vetat väl mig skänka
Bot för bittra kvalen,
Vill jag efter tänka.
Ulfvens ovän gaf mig
Idrott god — att svinga
Smärtan ut med kväden,
Som ur barmen klinga.
Vardt mig gifven makt till
Öppen fäjd att tvinga
Dem, som lömske smyga
Fram att ofärd bringa.
Häl, jag ser hon väntar
Mig på Digranäset,
Där som frändehögar
Sticka upp ur gräset.
Mycket rådvill är jag:
Skall dit bort jag skrida?
Nej, här vill jag gladlynt
Hennes ankomst bida.
Vi lämnar Egil här, i den sorg varje förälder kan relatera till. Han överlevde och skrev en dikt som berör de som läser den än idag. Egil Skalla-Grimsson ska ha blivit 92 år gammal, och var i slutet av sitt liv helt blind. En del kommer att fokusera på ordet saga och tänka ”Va? Är det inte sant?” Fär de som gör det ska det understrykas att saga i denna kontext inte ska förväxlas med till exempel Bröderna Grims version av sagor. En fornnordisk saga är ett återgivande av vad som skedde, utifrån de källor som finns.
Egil levde en gång; han gick i viking och han diktade på ett sätt som gör att hans texter överlevt genom ett årtusende och talar till oss än idag.
Källor:
Egils Saga
Fornnordisk religion – Gro Steinsland
Bilder:
Bild från Sagamuseet – bloggförfattaren
Övriga bilder – Creative Commons.
Översättning från fornisländska till svenska av dikten Sonatorrek: Albert Ulrik Bååth, 1853 – 1912.
Scandinavian History 