Att gå in i en äldre kyrka som antingen låtit bevara sina takmålningar eller restaurerat dem kan vara som att träda in i en helt annan dimension av djävlar och helgon, mytologiska bilder och avbildningar av det vardagliga livet i den tid målningarna utfördes.
När det började byggas kyrkor i Sverige, betydligt senare än i övriga Europa, så dekorerades de ofta rikligt. De kyrkomålningar som idag är kända är daterade från tidigt 1100-tal fram till 1500-talet.
Vanligt var att de målades i stenkyrkor och är gjorda på kalkputs, och därför har de fått namnet kalkmålningar.
Under 1400-talet var Uppland ett centrum för kyrkomåleri. Många kyrkor försågs då med gotiska tegelvalv och interiörerna putsades och målades med kalkfärg. Många gånger är namnet på de målare som skapade verken okända, men några lever kvar, som till exempel Johannes Rosenrod och Johannes Iwan.
I de fall namnen inte lever kvar på de enskilda målarna, så delas deras verk upp mellan Mälardalsskolan och Tierpsskolan, där den senare var en stilinriktning som var i bruk under den senare delen av 1400-talet.
Ledande var ”Tierpsmästaren”, en målare vars namn inte har överlevt genom seklerna, samt Anders Eriksson, Peter Henriksson och Peder Jönsson samt två målare som idag bara är kända under namnen Alfabetsmästaren och Edebomästaren.
Men den mest kände mästaren av dem alla under denna tid, och vars namn vi känner, var Albertus Pictor, eller Albertus Pärlstickare, som han också kallades.
Med stor sannolikhet var Albertus född i Tyskland, och i några av sina bandslingor kallade han sig för Albertus Ymmenhausen respektive Immenhausen. Detta har dock mer tolkats som en vink om var han kom ifrån än som ett faktiskt efternamn.
Det gör det tyvärr inte lättare att med absolut säkerhet säga varifrån han kom, under hans levnad fanns det flera tyska orter med varianter på detta namn, men det förmodat tyska stärks bland annat av att det i hans målningar förekommer judiska karikatyrer, något som var vanligt i Tyskland vid denna tid, medan Sverige å sin sida inte hade någon judisk befolkning.
I de språkband som en del av målningarna är utsmyckade med förekommer också vissa ”germanismer”.
Det finns ett enda bevarat självporträtt av Albertus Pictor, i Lids kyrka i Strängnäs stift, och nästan som för att bevara mysteriet kring hans identitet så är just ansiktet på målningen förstört. Men det står där i textbandet” ”Minns mig, Albertus, denna kyrkas målare”.
Och visst ”minns” vi honom, inte minst genom de färgstarka och mångfacetterade målningarna som rymmer allt från mardrömslika helvetesskildringar till humoristiska fabeldjur.
Han antas ha fötts runt 1440, och genom decennierna framåt var invandringen från Tyskland till Sverige stor, samtidigt som det tillhörde vanligheten att hantverkare företog långväga gesällvandringar för att hitta nya platser att arbeta. Möjligt är att Albertus Pictor styrde stegen mot Sverige i syfte att hitta arbete.
Kanske rekommenderades han av någon av de många tyska handelsmän som redan fanns här. Vad vi absolut vet, det är att han 1465 befann sig i Arboga, då han enligt stadens tänkebok upptogs bland stadens borgare.
Att så skedde visar att han redan då var etablerad som målarmästare.
1479 dyker Albertus Pictor för första gången upp i Stockholms jordebok, en förteckning över jordegendomar som var underlag för beskattning och innehöll gårdens läge, storlek, avkastning, ägarens namn samt övrigt som kunde vara relevant.
Han är då gift med Anna, änka efter Johan Målare, och här framgår också att han låtit Annas barn få ut sitt färdenesarv. Att gifta sig med änkan efter en mästermålare innebar att han kunde överta den avlidne makens plats i stadens skrå.
Han fick även tillgång till Johan Målares verkstad och kundkrets, samtidigt som Anna och eventuellt minderåriga barn från hennes tidigare äktenskap kunde förlita sig på att bli försörjda. Det finns inget som tyder på att Anna och Albertus fick egna barn. Kanske var Anna äldre än vad Albertus var.
De bodde i ett hus som låg strax intill det nuvarande Riksdagshuset, en adress som var värdig en så pass framstående och anlitad kyrkomålare som Pictor. Han var dock inte bara målare, i skattebokföringen, de så kallade skotteböckerna, var han också verksam som pärlstickare.
Detta var ett hantverk som innebar att sy och brodera med guldtråd och pärlor, något som framför allt användes för att utsmycka kyrkoskrudar, altardukar och ceremoniella klädedräkter. Flaggor och fanor förekom också.
Under åren han var verksam som kyrkomålare så var det primärt i Mälardalen, med en avstickare till Norrbotten och Nederluleå kyrka, där Albertus Pictor, eller någon från hans verkstad, anses ha gjort takmålningarna någon gång på 1490-talet.
För det var så att precis som Michelangelo inte personligen målade allt attribuerat till honom i Rom, så gjorde inte heller Pictor det.
I stället hade man gesäller som arbetade utifrån det sätt, men de motiv och den färgsättning som mästaren hade gett direktiv om.
Totalt finns det idag 37 kyrkor som anses ha målningar av Albertus Pictor, merparten av dem i Uppland, där bland annat Uppsala domkyrka är en av dem. Även den lilla kyrkan i domkyrkans skugga, Trefaldighetskyrkan, har målningar av Pictor.
Konstvetare som studerat honom, som till exempel Pia Melin, menar att den kombination av kvalitet och kvantitet som Pictor uppvisade under sina verksamma år gör honom unik i svenskt kyrkomåleri.
Något som nämnts rörande skillnaderna mellan hans verk och övriga samtida målare är dess livfulla och rörliga uttryck, med högdagrar och skuggor, och inte minst det faktum att figurernas ansikten är både individuella och anatomiskt korrekta. Han har också använt sig av fler pigment än vad som var brukligt, färgen har lagts i flera lager och olika tonade lasyrer har använt. Tekniken känns främst igen från Tyskland, och kanske var det därför han sökte sig till Sverige; medan tekniken var vanlig med vad det innebar av konkurrens om jobben, så var hans kunskaper och begåvning unika här.
Hans målningar har lämnat sina avtryck i nutida kulturytteringar, den förmodligen absolut mest kända är riddaren som spelar schack med döden i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Originalet, om man kan säga så, finns att beskåda i Täby kyrka i Uppland.
Från det att Albertus Pictor först dyker upp i Stockholm 1479 fram till 1508 förekommer han i tänkeböckerna inte mindre än tio gånger, ofta i samband med olika tvistemål.
1507 kan man läsa att han är sjuk och sängliggande, och från 1509 så omnämns han aldrig mer. Någon gång under de två åren går mästermålaren ur tiden.
Källor:
Albertus Pictor – Erik Lundberg
Albertus Ymmenhusen alias Albertus Pictor – Thomas Hall/Fornvännen 2003
Svenskt biografiskt lexikon – J. Roosval
Albertus Pictor: bilder i urval samt studier och analyser/kriterier för attributeringar av målningssviterna – Pia Melin
Härkebergas rika skrud: möte med målaren Albertus Pictor – Harlin, Tord; Norström Bengt Z., Bergman Sten, Davidson Nikolaus von
Bilder:
Härkeberga kyrka – Kevin Cho/Creative Commons
Jonas slukas av valen – Lars-Olof Albertsson/Creative Commons
Minns mig….. – Creative Commons
Dans runt guldkalven – Creative Commons
Takmålning – Max Ronnersjö/Creative Commons
Döden spelar schack – Håkan Svensson/Creative Commons
Scandinavian History 